Den nya asfaltbubblan

En av mina första bilar var en VW 1 200 från 1967. Den hade knappt 40 hästkrafter och vägde nästan 850 kilo. Nu testar jag en VW Beetle med lika stor cylindervolym, 105 turbohästkrafter och en vikt på 1 274 kilo. Det här är Volkswagens andra retromodell med inspiration från den klassiska bubblan. Rötterna sträcker sig alltså till 1938, men allt är nytt. Det gäller också om man jämför med New Beetle som kom 1998.

Det första man märker är att bilen drar blickarna till sig. Den är längre, lägre och bredare än föregångaren. I synnerhet vindrutan och motorhuven har nu linjer som går tillbaka till Ferdinand Porsches första modell från trettiotalet. Tekniken är till stora delar densamma som i Golf.

Liten och stark

En dieselmotor och två bensinversioner erbjuds till en början. Hbl kör den lilla bensinaren som kanske mest motsvarar den ursprungliga tanken på en folkbil. I stadstrafik är den tillräckligt pigg och på landsvägen uppför den sig bra. Omkörningar och accelereringar går smidigt tack vare turbotekniken. Den anspråkslösa motorvolymen känns aldrig otillräcklig. Bensinförbrukningen hålls kring 5,9 liter vid blandad körning.

Den elektriska styrservon är justerad till rätt nivå, och trots dåligt före under testrutterna märker man att bilen rör sig mycket logiskt i kurvorna. Friktionsdäck på is gör att det är svårt att bedöma köregenskaperna i detalj. Antisladden griper in mjukt och snabbt. Fjädringen är åt det sportiga hållet, men inte så att gången känns stötig.

Bullernivån är åtminstone på vintervägar aningen hög och man kommer inte helt undan vindbrus eftersom luftmotståndet är högre än man skulle tro med tanke på designen.

Utanför staden känns bilen stabil och följsam. Styrningen känns distinkt och konsekvent och bilen håller sin linje utan speciellt mycket korrigering. Som vanligt är VW:s växellåda lättjobbad och exakt. I den ena mätartavlan ser man vilken växel man valt, och om man borde växla upp eller ner för optimal bränsleekonomi.

Framstolarna är bekväma men ger inte mycket stöd. Armstödet i mitten döljer ett litet förvaringsfack och kan justeras i höjdriktning. Dörrfacken är egentligen textilremmar över en urgröpning i dörren, så dit ska man inte slänga småsaker. Handskfacket har samma typ av lucka som i den ursprungliga bubblan.

Snyggt och avskalat

Inne i bilen är detaljarbetet snyggt men man undrar hur länge handskfackets pianolack kommer att hållas snyggt. Testbilen som gått några tusen kilometer har ren en ful rispa i den blanka plasten.

En likhet med urbubblan är att instrumenteringen är ganska avskalad. Här finns de viktigaste knapparna och reglagen. Ratten kan justeras i höjd- och djupläge, men inte speciellt mycket.

Dörrarna i Beetle saknar numera fönsterkarmar, vilket mest är ett designknep utan större praktisk fördel. När man stänger dörren sjunker rutan någon millimeter för att minska lufttrycket mot glaset. Man har god sikt framåt och åt sidorna, men bakåt är den onödigt begränsad.

En Beetle är en imagemodell som lätt förknippas med hippa stadsmiljöer, men bilen är inte en utpräglad citybil. Formerna är helt enkelt för diffusa från förarstolen sett. Man behöver parkeringsradar för att veta hur nära ett hinder man kan parkera. Drygt 500 euro för det paketet är väl investerade pengar.

Mot slutet av året kommer den sjustegade DSG-automatlådan som tillval, vilket kan vara praktiskt för den som kör mycket i stadsmiljö.

Vill man ha en bil för fyra ska man kanske testa baksätet först. För en vuxen är det plågsamt trångt att ta sig dit bak, och ännu värre att komma ut därifrån. Men knappast står just den här modellen högst på listan för en stor familj.

Bagageutrymmet är nu lite större, men 310 liter är fördelade över en smal och kort yta. Längre föremål kräver att man fäller baksätet helt eller till hälften.