"Vår son kunde vara en av dem"

På mindre än ett år har Finland drabbats av sex familjemord. Hur kan det gå så snett att man tar livet av sitt eget barn eller sin partner? Var finns hjälpen, var finns stödet? Ett äldre par, anhöriga till en familj där det mesta gått snett, berättar för Hbl om sina erfarenheter och sin kamp mot våld och alkoholism.

Vi kallar paret som vill vara anonymt för Ulla och Magnus. De är trevliga pensionärer som bor i en fin lägenhet, sådana som man vid första anblicken inte föreställer sig kunde drabbas av en familjetragedi. Men visst kan vem som helst drabbas, oberoende av samhällsklass.

– Vi kan ganska bra identifiera oss med fallen vi läst om. Det kunde lika bra ha gällt vårt barn, säger Ulla.

Parets son har haft alkoholproblem sedan tonåren. Men när han sedan började sällskapa med en kvinna som också var alkoholist blev problemen djupare.

– Första gången jag gjorde en barnskyddsanmälan gällde faktiskt vår egen son, berättar Ulla som själv jobbat inom vården.

Under en kort paus möts våra blickar. Hennes ögon fuktas.

Hon bläddrar i dagboken, där hon skrivit ned alla incidenter som hänt i sonens familj, och läser högt ur ett avsnitt i april 2005: " De har båda alkoholproblem och barnen far illa. Meddelade dem då vi var där på kaffe att jag tänker göra en barnskyddsanmälan. Det trodde de inte att jag skulle göra men jag har inget val..."

Då var barnbarnet bara två år gammalt och paret bodde ihop, på samma gata som Ulla och Magnus. Både sonen och sambon söp mycket och det blev ofta slagsmål. Farföräldrarna fick ofta åka efter sitt barnbarn och ta pojken hem till sig.

"Myndigheterna ingriper inte"
Efter den senaste familjetragedin har paret bland annat hört Helsingfors biträdande stadsdirektör Pekka Sauri nyligen säga till MTV3 att det sociala skyddsnätet fortfarande är starkt och att hjälpen finns tillgänglig för den som söker. Ulla och Magnus har upplevt raka motsatsen.

– Vår son kan bli våldsam när han dricker. Han har själv ringt polisen och bett dem att komma efter honom och låsa in honom och han sa "får jag inte hjälp nu vet jag inte vad jag gör", berättar Ulla och tillägger:

– Då har polisen kommit dit en sväng utan att göra något åt saken. En annan gång kontaktade han socialmyndigheterna men de meddelade bara att det var bra att han ringde för nu har de allt han sagt på band. Att man inte ingriper förrän det är för sent är svagt.

Det är just i de mest akuta fallen Magnus upplever att myndigheterna inte ingriper.

– Vår sons sambo har haft blåtiror. Men när man blir riktigt rabiat är gränsen hårfin, då kan det hända att man tar till något annat än knytnäven. Förutom mot sin omgivning kan han vara farlig mot sig själv. Man vet aldrig vad som kan vara den sista droppen.

För ett par år sedan försämrades situationen så pass att barnbarnet och kvinnans fyra barn från hennes tidigare äktenskap omhändertogs i tre månader av socialmyndigheterna. I dag är parets gemensamma son 7 år, två av kvinnans barn 13 och 17 år gamla och två redan fullvuxna. Sonen är 38 och kvinnan 40.

Nu har paret separerat men som i så många andra fall har de svårt att bryta kontakten. Paret är trots allt så starkt bundna till varandra att mamman alltid återvänder trots våldet.

– Mamman blir paranoid och har hallucinationer när hon dricker. Hon har varit intagen på sjukhus, men den psykiatriska vården är inte mycket att hurra för, säger Ulla.
Sonen ringde Ulla en gång och sa att han inte kan få ut ex-sambon och sonen.

– Då sa han att han snart tar livet av henne. Jag åkte dit efter henne och pojken. Då bodde hon tillfälligt på skyddshem och jag undrade varför hon över huvud taget skulle träffa min son då han varit våldsam. Jag förde henne tillbaka till skyddshemmet och det visade sig att hon var ordentligt berusad. Polisen och socialen for i väg med min sonson, utan att bry sig om mig, säger Ulla.

Det talas mycket om de anhörigas roll i problemfamiljer. Men Ulla är besviken på att myndigheterna inte involverar henne och Magnus trots att de gärna skulle vilja hjälpa mer.

– Myndigheterna hänvisar alltid till tystnadsplikt, säger Ulla.

Varför tillåts mamman då ha vårdnaden över barnen? Trots att Ulla och Magnus är rädda för att deras barnbarn separeras från familjen, tycker de att det vore bättre om han placerades i en fosterfamilj.

Ulla och Magnus skulle gärna ta hand om sitt barnbarn, men befarar att de av myndigheterna anses vara för gamla. Som det nu är har de ändå möjlighet att träffa pojken.

– Det är hemskt att pojken tvingas följa med allt det som händer när mamman och pappan är tillsammans och spriten är inblandad. Han har ju ofta varit hos oss, ibland några veckor, och särskilt då han var yngre var han ofta alldeles ifrån sig när vi skulle föra hem honom igen, säger Magnus.

Plötsligt avbryts diskussionen av telefonen som ringer. Det är sonen igen. Han ringer oftast först till föräldrarna när det är kris. Samma mönster som alltid: ex-sambon har sökt upp honom, hon är full och odräglig, han vill inte ta emot henne. Han vill köra hem henne, hon vill inte. Han berättar att han lämnat henne vid vägkanten. Lillpojken är med, ser allt, hör allt.

– Visst är vi rädda att vårt barnbarn tar efter. Han lever i en värld med våld och alkoholism. Men man får ju hoppas att han opponerar sig mot det, det är enda chansen, säger Magnus och fortsätter:

– Myndigheterna måste samarbeta bättre med de anhöriga som vill hjälpa och ingripa i tid, när problemen är akuta.

Ulla hoppas och tror att deras son ännu en dag blir nykter.