Lucia och presidenten får sina kärvar från Kumo

Det här är ingen bilderboksadvent. Nordöstra Satakunta är inte heller känt för sina slående landskap. Traktens nationalpark är ett stort kärr. Men bakom fönstren finns det liv. Detta är ett av landets centrum för kunnande i halmhantverk.Himlen är grå, men i stugorna hänger gula och röda himlar.

– Det här är vad vi kallar för Halmsmedjan, säger Lars-Eric Numelin lite högtidligt.
Vi har kommit uppför en smal trappa till Marttila gårds spannmålstorks vind.

Dessa dagar är den en av landets centrala Halmsmedjor. Ett produktionsstopp här kunde få återverkningar på det offentliga livet.
Här producerade Lars-Eric och hustrun Kristiina Numelin förr tusen eller tvåtusen julkärvar varje år. Nu är produktionen nere i några hundra. De flesta säljs på gården eller på marknader i landskapet.

Men några av kärvarna är nationella angelägenheter: En för Finlands lucia, en för Finlands president och en för presidentens fåglar.

Hemlagat

Numelins är också odlare. De gör julkärvar bokstavligen från scratch (som ju bland annat betyder hönsfoder).Havren växer på Marttila gårds egen åker. När det är dags kör Lars-Eric traktorn som drar självbindaren och om det fungerar som det skall så binder maskinen kärvarna färdigt.

– En fantastisk maskin från 1940-talet, knyter och kastar ut en kärve på några sekunder, säger Lars-Eric.
Maskinen gör bara grovarbetet. Sedan skall kärvarna samlas in, torkas, hyfsas till och förses med eventuella dekorationer.
– Jag brukar ta bort bladen och så stryker jag lite över stråna. De blir liksom blankare och blankare då ju mera man hanterar dem, säger Kristiina.

Hon borstar också lätt över stråna med en grov borste. Snöret kan hon spänna med en liten pinne. Snöret är av sisal, ett starkt naturmaterial. Kärvens nedre ända skall klippas rakt av.
– Det brukar vara Kristiina som knyter och jag som klipper, det kräver lite kraft, säger Lars-Eric och höjer den stora häcksaxen i en demonstration av proceduren.

Tradition i bagaget
Numelins blev hovleverantörer av julkärvar via en yngling i grannskapet. Han studerade vid agroforst och berättade att studenterna skulle föra en julgran till presidenten. Kristiina skickade med dem en kärve också.
Numelins bodde då i Borgå där de redan etablerat sig med sina halmarbeten.
År 2000 köpte Numelins sin nuvarande gård i Kumo. Halmhantverket tog de med sig, men det visade sig att trakten också hade en egen halmhantverkshistoria.

Förutom paradkärvarna levererar Numelins ett par dussin kärvar till både Folkhälsan och studerandena för försäljning på deras marknader i Helsingfors. De har inte någon linfläta men nog ett grant tygband.
– Fåglarna bryr sig inte om om det är siden, säger Kristiina.
Däremot bryr de sig om innehållet. I en fyra kilos kärve är det omkring tre kilo ätbart, säger Kristiina.
– Kärvarna skall vara rejäla. Man skall inte pina fåglarna, myser Lars-Eric.