En tripp till den svartvita balen

Jag har rotat igenom en Ikea-kass, modell större och fylld till bristningsgränsen med dammiga bruna kuvert svällande av gamla fotografier från självständighetsmottagningar på slottet.

De första bilderna är från 1920-talet men på den tiden fick Hufvudstadsbladet antingen inte vara med på festen eller så har man av någon outgrundlig anledning inte sparat bilderna. Den första i sitt slag ordnades förövrigt 1922 med presidentparet Ståhlberg som värdar.

Och kuvertet som täcker hela 1930-talet innehåller mest bilder från gudstjänsten i Domkyrkan, militärparaden på Senatstorget och några få från slottet där man uppenbarligen har försökt fånga så många människor som möjligt på bild. Enligt arkivet på slottet ordnade man inte mottagningar under 1926, 1931 och 1932. Och under krigsåren 1939-1945 fanns ingen orsak att ställa till med fest.

Men sedan 1946 har slottet varit skådeplatsen för rikets finaste fest, med undantag för 1952 då Paasikivi var sjuk, 1972 då slottet renoverades samt 1974 respektive 1981 först med anledning av att Sylvi Kekkonen avlidit, sedan för att Urho Kekkonen var sjuk.

De svartvita bilderna är inte bara en resa genom tiden, utan också en skildring av hur samhället har förändrats. I början tar fotograferna tämligen stela bilder nästan uteslutande på den församlade, exotiska diplomatkåren. Under de tidiga åren med Urho Kekkonen som president får samer i lappdräkt representera folket.

Med åren har allt färre diplomater fått plats i den finländska pressen, men desto fler har de personcentrerade kändisbilderna blivit. Fenomenet balens drottning hör också till de nyare. Maria Melin är en av de första och Tanja Karpela bar titeln i flera år men har inte fått inbjudan sedan hon lade av riksdagsvärvet. Presidentdottern Assi Koivisto lyckas också många gånger väcka uppmärksamhet.

Samtidigt beskriver bilderna också en förändring i attityderna till festen. Dresskoden förr var tämligen enhetlig, frack för herrar och elegant men tidlös långklänning för damer. Också i de tidigaste bilderna bär många kvinnor ärmlöst, ofta med långa handskar. Och alla har plockat fram sina finaste juveler som dinglar på barmen eller gnistrar i diademet.

Förändringen smyger sig in men slutet av 1960-talet är den tydlig. Tidens anda, studentrevolten i Paris och flowerpowerrörelsen i USA präglar också gäster på festen. Många markerar sin "frihet" och tar avstånd från konventionerna. Någon kommer i frejdigt marimekkoaktigt, en annan i Vuokko. Och Birgitta Ulfsson anses radikal när hon 1968 skrider in i något som påminner om en frack, men i själva verket är hon ytterst elegant. Det kan man inte säga om Helena Lindgren som några år senare sveper i med sin dåvarande sambo Jorma Uotinen utstyrd i en märklig kombination av shorts och ett långt svep bakom.

Förändringen speglar sig också i att gästlistan blir annorlunda och omfattar allt fler artister, skådespelare och idrottare som dessutom gärna vill markera sin närvaro och fånga tv-kamerornas uppmärksamhet.

Följaktligen styr de ut sig i munderingar som syns. Fotograferna drar sig inte heller längre från att ta bilder på folk som kanske inte riktigt beter sig som man ska på balen. En trött Juice Leskinen sittande på en trappa med en flaska i handen är redan en klassiker.