”Det är dumt att glömma historien”

I dagens Sverige finns en kusligt djup minneslucka när det gäller den gemensamma historien med grannarna i öster, anser den svenska journalisten John Chrispinsson. Varför gatuskyltar i Finland har både finsk- och svenskspråkig text, hur Viborg kan heta som det gör och varför estlandssvenska flyktingar kom till Sverige under andra världskriget är enligt Chrispinsson numera mysterier för många svenskar.

– Under tusen år blickade Sverige österut, men under den senaste tiden har den dimensionen fallit bort. Ändå är det bara en mansålder sedan man refererade till Viborg i det ena högtidstalet efter det andra när svenskar gav sig ut som frivilliga i vinterkriget. Nu vet de flesta svenskar inte var Viborg ligger, säger Chrispinsson.

I sin nyutgivna, populärvetenskapliga bok Den glömda historien. Om svenska öden och äventyr i öster under tusen år, tar Chrispinsson läsaren tillbaka till tiden då många av det svenska rikets viktigaste städer, Åbo, Riga, Viborg, Reval, Dorpat och Hapsal, låg utanför landets nuvarande gränser.

Han vill påminna om att den svenska historien i öster inte är någonting som avslutats, att historien tvärtom finns just här och just nu.

– Det historiska minnet är viktigt för en ömsesidig förståelse och respekt. Man kan förstås inte minnas allt, men det är väldigt dumt att glömma bort en förenande historia.

Genanta finlandssvenskar?
Chrispinsson poängterar att den svenska historielösheten handlar om annat än bara glömska. Han spårar minnesluckan tillbaka till det modernistiska samhällsprojektet i Sverige, med avstamp i 1920-talet.

– När det rena, neutrala Välfärdssverige byggdes upp passade stormaktshistorien inte in i den nya image man ville skapa. Det förflutna förknippades med unken, nationalistisk expansionism, så man valde att vända bort blicken.

Är finlandssvenskarna alltså någonting pinsamt som man i Sverige associerat till stormaktstiden?

– Ja, ännu för 20 år sedan fanns det på många håll en uppfattning om finlandssvenskarna som en överklassrest. Men så är det inte längre, för numera är det så få som alls vet om att finlandssvenskar finns.

Hoppas jag har fel, tillägger Chrispinsson.

Varför är det så viktigt att minnas?

– En bättre förståelse skulle till exempel ge starkare förutsättningar för ett tätare samarbete mellan Sverige, Finland och Estland inom EU. Dessutom skulle grogrunden för många politiska projekt, och för samarbetet inom medierna, kunna förbättras. Men i stället prioriteras kontakterna till USA och Fjärran östern.

Folklig gemenskap
Att betrakta de svenskspråkiga i de östra delarna av Östersjöområdet som spillror av den storvulna politiska drömmen om dominium maris baltici, herraväldet över Östersjön, är en villfarelse enligt Chrispinsson.

– Samhörigheten var inte ett maktpolitiskt kungligt projekt, utan en folklig gemenskap, som jag hoppas kan återupptäckas. I min bok sysslar jag självklart inte med gamla stormaktsdrömmar

Chrispinsson tycker det är märkligt att man i Sverige gärna tagit ställning till konflikter som ligger långt borta, medan det varit svårare att försvara mänskliga rättigheter på närmare håll

– Historien om de estlandssvenska båtflyktingarna som kom till Sveriges kust i slutet av andra världskriget är bland det mest gripande som finns, säger Chrispinsson.

Priset överraskade
I sin bok strävar Chrispinsson inte efter att leverera nya akademiska rön. Han vill främst göra historien tillgänglig för en bred svensk publik. Nyheten om att Historiska föreningen i Finland beslutat tilldela honom Gösta Mickwitz-priset överrumplade Chrispinsson fullständigt.

– Vi tycker att Chrispinsson gör ett viktigt arbete när han lyfter fram Finlands äldre historia, det ökar förståelsen för att Finland var en integrerad del av Sverige, säger Aapo Roselius, ordförande för prisnämnden.

I Sverige har det skrivits rätt sparsamt om de östra delarna av riket. I finländska gymnasier ingår den svenska tiden inte längre som en obligatorisk del av läroplanen.

– Ämnet har blivit svårt att behandla för att det så snabbt politiseras. Därför är det särskilt bra att en rikssvensk historiker tar sig an saken. Det skulle finnas ett behov av en finsk översättning av hans bok, säger Roselius.