I Guinea lär sig de vita rytmen på riktigt

– Gult kort!
Djembemästaren Ablos flinar brett. Elva finländare skruvar sig på sina träbänkar och klämmer knäna hårdare om sina djembetrummor. Killarna i trumorkestern grinar av smärtan som vi förorsakat deras rytmsinnen. Ablos ser tålmodigt på medan vi skakar av oss frustrationen, torkar våra svettiga och ömma handflator mot byxbenen och samlar oss.
– Okej, igen, från början. Ett, två, fem, åtta, perepete petee petem pem…

Vi befinner oss i Guinea i västra Afrika, på en fyra veckor lång dans- och trumkurs i byn Bentourayah, femtio kilometer från huvudstaden Conakry. Det är december, ett par månader efter regnsäsongen, när allt är grönt och innan temperaturen klättrat för högt.

Paret N'Fanly "Alya" Camara från Guinea och Outi Kallinen från Finland ordnade sin första kurs här i slutet av nittiotalet, och har sedan dess fortsatt föra nordbor till detta musik- och dansmecka nästan årligen. Som lärare fungerar konstnärer från internationellt kända trupper och orkestrar. Outi och Alya, som är etablerade lärare, musiker och dansare, fungerar under denna kurs som kulturtolkar och håller i de administrativa trådarna.

Händelse för hela byn
Dans- och trumlektioner har vi fem dagar i veckan: tre fyra timmar på morgonen, två tre till på eftermiddagen – med afrikansk tideräkning och generösa pauser. Den som vill kan dessutom ta extra lektioner i olika instrument, eller kanske lära sig hur man byter skinn på en djembe.

I början intresserar våra lektioner alla som går förbi. Efter ett tag är det bara grannbarnen som orkar vara publik. Men när det är fest på vår gård och trummorna ekar ut över dalen strömmar byborna till. De vet att det bjuds på dans och musik, eller ännu bättre: kanske någon foté, vit, kan lockas att dansa.

Guinea må vara fattigt, men musiken och dansen är den nationella rikedomen och stoltheten. De som bär vidare traditionerna skattas mycket högt. En gång fixar chauffören oss smidigt förbi en vägspärr genom att hojta "Vi är artister!" Våra lärare säger att de "ger oss rytmer och rörelser". De är gåvor, något värdefullt, att behandla med respekt.
De är också två oskiljaktiga sidor av samma mynt. Dansarens steg kommunicerar med solodjemben. De olika trummorna pratar genom sina komp, säger sina repliker om och om igen, flätar in fraserna i varandra. Att spela fel är lika illa som att ljuga. "Jag håller inte med!" ropar Ablos när vi spelar i otakt.

Finländarna fegar ur
Kursen är en verklig händelse för hela byn. Kiosken bakom vårt hus säljer telefonkort och slickepinnar som aldrig förr. Alyas stora familj sköter om våra basbehov. Daou, en vacker flicka i 17-årsåldern, har vår byktvätt som sin business, för priset av några tusen franc (mindre än en euro) per sats.
Outi uppmuntrar systersonen Papa att driva en småskalig kaféverksamhet i huset: "Räkna ut hur mycket du betalar för läsken, ölen, isen, transporten och lägg till lite som du lägger i egen ficka, och sedan räknar du ut ett pris för dryckerna."

Hans bokföring kanske inte alltid fungerar prickfritt, men vi är tacksamma för att kunna köpa något kallt och läskande efter lektionerna.
Maten är riklig och god och serveras på golvet under soltaket. Frukost består av färsk baguette, grönsaker, friterad potatis eller batat samt ägg stekt i rikligt med olja. Till lunch placeras ett stort fat ris mitt på golvet och överöses med sås: rot och blad av cassava, fisk, chili, batat, små auberginer, jordnöt.

Finländarna fegar ur den afrikanska traditionen att äta ur det kommunala fatet med höger hand, och använder sked i stället. Middagen går i samma stil, ofta med stekt fisk och pasta. Till varje måltid serveras te, och rikligt med flaskvatten håller oss på benen trots hettan och dansandet. Dessutom får vi färsk frukt: bananer, vattenmelon, papaya, apelsiner.
Vi bor enkelt i två- eller trepersoners rum, inredda med madrasser, myggnät, ett par låga hyllor, en färggrann plasthink för tvättvatten och en sopkorg. Ett gallerförsett fönster släpper in frisk luft.

Badrum och toa (av hål-i-marken-modell) ligger under bar himmel, avgränsade från gården med dörrskynken och väggar av palmblad.  Alyas bror Lamine har nogsamt sprejat rummen med bekämpningsmedel innan vi anlänt, så vi behöver inte oroa oss för kackerlackor. Men ödlorna verkar inte bry sig om giftet, de springer omkring och för oväsen på innertaket av strå nätterna igenom.

Tjut av skratt
Morgonens stillhet bräcks av galande tuppar, bräkande får och glatt slamrande barn. Förbi vår gård släntrar det lokala livet med häpnadsväckande bördor på huvudet: vedpinnar, oljekanistrar, palmblad, fiskeredskap, stora fat med frukt, rissäckar. Trots den saktmodiga takten verkar det flöda en sällsam energi i guineanernas ådror. När man pratar och trummar gör man det med hela kroppen. Och när man skrattar viker man sig dubbel, stampar i marken och tjuter av fröjd. Vi nordbor ser förläget på och känner oss pinsamt inbundna.

Då och då gör vi utflykter, till marknaden i Coyah, till batikstaden Kindia och vattenfallet i närheten, till ön Room i Atlanten utanför Conakry, till fester och ceremonier.
Bröllopsfesten för dottern till en dansare, på en avspärrad bakgata i huvudstaden, blir ett fyrverkeri av färg och rörelse man sent glömmer: den ena grant klädda proffsdansaren efter den andra virvlar och sveper runt framför publiken, knappt vidrörande marken med sina bara fötter.

Transporterna är äventyr i sig. Ibland klämmer man in sig i personbilar: fyra bak, två i passagerarsätet fram, plus chauffören. Fönstren vevas ner för luftkonditioneringens skull. Näsan kittlas av vägdamm, bensin, rök och het asfalt. Vägarna är i eländigt skick, trafiken likaså, för att inte tala om fordonen. Man kan inte annat än slappna av och låta ödet sköta resten.

För längre transporter används ibland minibuss. En enda sådan rymmer häpnadsväckande mängder finländare, musiker, instrument och höns. Någon kanske lyckas hala fram en djembe mellan bänkarna, och resten av färden tillbringas glatt blandande finska folksånger med afrikanska trumkomp.

Aldrig mer densamma
Musiken genomsyrar allting. Vi är konstant omringade av den. Våra trumkillar kan inte sitta stilla många minuter förrän någon börjar nynna eller klappa eller stampa fram en rytm.
En kväll sätter sig långe, gänglige Baba med sin kora på vår terrass vid läggdags. Han lockar fram en vemodig, vaggande melodi ur strängarna och nynnar mjukt över tonslingorna. Det är så vackert att jag somnar med en tår i ögonvrån.

Det ryms mycket liv i en sådan här resa. Man är mera människa här, på gott och på ont, än i sin trygga rena nordiska tillvaro; svettig, smutsig, omgiven av enkla glädjeämnen och enkla ting, hopföst och hänvisad till den minsta gemensamma nämnaren. Lyx är en kopp instant-kaffe efter lunch och lycka en tupplur under soltaket med ackompanjemang av balafon.
På flygplatsen inför hemresan insisterar en funktionär på att fylla i våra emigrationskort, omständligt och varsamt formande varje bokstav. Efteråt ser jag att han som mitt yrke skrivit "Artiste". Så är det väl. Efter fyra veckor i Guinea är man inte riktigt densamma.