Bra affär att tillverka skräp

Dagen inför julhelgen 1924 ägde ett hemligt möte rum i Genève. Kring bordet satt representanter för världens samtliga stortillverkare av glödlampor, och när mötet var slut hade man gemensamt bestämt att drastiskt försämra kvaliteten på sina produkter.

Problemet var att glödlampor var designade att hålla för länge. Rädslan för att marknaden snart skulle mättas och efterfrågan upphöra fick amerikanska General Electric, tyska Osram, holländska Philips, franska Compagnie des Lampes och brittiska Associated Electrical Industries att grunda den så kallade Phoebuskartellen. Kartellens uppgift var att övervaka att ingen inom industrin längre producerade lampor som inte brann ut efter maximalt tusen timmars bruk.
Samtidigt delade man upp världsmarknaden för glödlampor sinsemellan, och slog fast ett pris som ingen fick underskrida. Den som bröt mot kartellens regler bötfälldes.

Redan Thomas Edisons tidiga glödlampor brann i över 1 500 timmar, och året innan Phoebuskartellen bildades var 2 500 timmars hållbarhet vanlig.
Ingenjörer jobbade – naturligtvis, kunde man tycka – på att förbättra hållbarheten ytterligare, men när de följande gång kom till jobbet hade deras arbetsbeskrivning förändrats: ”Gör en produkt som går sönder snabbare!”

”Köp en ny!”

Fenomenet kallas på engelska planned obsolescence (ung. ’planerad uttjänthet’) och förekommer ännu i dag, speciellt i elektronikbranschen. Den uppmärksammade dokumentärfilmen The Light Bulb Conspiracy (2010) följer med spanjoren Marcos försök att reparera sin printer som plötsligt slutat fungera. Han tar den till försäljaren som uppmanar honom att köpa en ny, eftersom det är mer än dubbelt så dyrt att reparera den.

Marcos ger inte upp utan hittar till slut en rysk webbsida med instruktioner – det visar sig att printertillverkaren monterat in ett så kallat EEPROM-chip i printern, programmerat att klara av ett begränsat antal cykler. När den givna limiten uppnåtts, upphör hela printen att fungera.
Men när Marcos startar om chippet fungerar maskinen som ny igen.
För en vanlig konsument låter det kanske ofattbart att någon vill producera en apparat som är ämnad att haverera, men ur tillväxtekonomins perspektiv är den snillrik – och nödvändig.

Stimulerar ekonomin

Den stora depressionen 1929 och dess svåra samhälleliga följder var en sporre för många radikala ekonomiska teorier, med avsikt att förhindra en liknande djupdykning i framtiden. En av de klurigaste formulerades av en viss Bernard London i pamflettskriften Ending the Depression Through Planned Obsolescence (1932).

Londons kungstanke var att förse alla produkter med ett givet ”dödsdatum”, efter vilket det var olagligt att använda dem längre. De uttjänta – om än kanske fungerande – kylskåpen, möblemangen eller kläderna skulle sedan tas till särskilda myndighetskontrollerade centraler för att förstöras. I utbyte skulle medborgaren få ett kvitto som berättigade till en ny produkt skattefritt.

Enligt London skulle det här systemet för artificiell efterfrågan garantera sysselsättning och ett väloljat ekonomiskt hjulverk – en evig vinn-vinn-situation.
Hans idéer förverkligades aldrig, men London skulle sannolikt ha skrattat gott om han sett hur snabbt och ofta människor i dag frivilligt kastar bort och köper nya kläder, långt innan de gamla är utslitna.
Det kallas mode.

Reklammännen har vunnit

Den som sett HBO:s prisbelönta tv-serie Mad Men har fått följa med hur den moderna reklambranschen etablerades i det framstegstroende USA under 1960-talet. De skrupelfria reklammännens etos, för att citera den amerikanska designern Brooks Stevens, var – och är – att ”väcka ett begär hos människan att äga något lite nyare, lite bättre, lite tidigare än nödvändigt”.

En mer träffande beskrivning av dagens konsumtionssamhälle är vansklig att formulera – vi deltar oftare i samhället genom att konsumera än genom att utöva demokratiska rättigheter. Vi skapar och befäster vår självbild genom saker vi köper, i minst lika stor utsträckning som genom de åsikter vi bär.
The Mad Men have won. Reklamfirman Bob Helsinkis kampanjslogan för näringslivet hösten 2009 löd ”Göd inte depressionen”, med en djävulsk spargris som symbol. Spara inte, spendera, håll hjulen rullande, annars slutar det med katastrof för oss alla.

Metallen tas tillvara

På återvinningscentralen i Byholmen står containrar fulla med elektronik och vitvaror stämplade med ett R för ”romu” (skräp). Gamla skrivare, tv-apparater och datorer i en, tvättmaskiner i en annan, kylskåp, spisar och diskmaskiner … Skräpet är på väg till Tammerfors för slutbehandling, vilket innebär att man tar till vara all metall innan resterna dumpas på avstjälpningsplatsen, berättar Jukka som jobbat på centralen i ett år. ”Jag vill inte prata illa om någon enskild firmas produkter”, säger han, men konstaterar i samma andetag hur han klart märkt att prylar blir allt sämre för varje år.

– Man får intrycket att allt är byggt för att gå sönder, säger han och berättar att tiotals år gamla tvättmaskiner fortfarande snurrar, medan ”de nyare tenderar att bryta samman så fort garantitiden löpt ut”. Jukka spekulerar i om en delorsak är de ökande metallpriserna som gjort att till exempel de elledande koppartrådarna i dagens tvättmaskiner är så tunna att de helt enkelt brister efter en tid.

– Men vems är felet? Om en firma börjar göra undermåliga produkter är de andra tvungna att följa efter. När jag ser reklam för en ”ny” produkt tänker jag alltid att de borde tillägga ”men sämre”.

Eufemismer om livscykel
Numera talar man inte längre om planerad uttjänthet, i stället använder man eufemismen ”en produkts livscykel”. Elektronikföretaget Apple har speciellt utmärkt sig för sina regelbundna uppdateringar av operativsystem för Mac-datorerna, som tvingar användarna att skaffa sig den senaste hårdvaran också. Flera program kan inte heller uppdateras utan nyare maskin.

Det kanske kan försvaras med att nya och mer avancerade – kort sagt bättre – program faktiskt kräver större kapacitet av processorer och grafikkort, men det är inte mindre frustrerande.
Men det finns minst ett fall där Apple de facto åkte fast för att ha producerat medvetet undermåligt. Flera användare reagerade 2003 på att batterierna i Apples Ipod mp3-spelare dog ut oerhört snabbt, och att det var omöjligt att byta ut dem.

Att dåvarande Applechefen Steve Jobs offentligt hade sagt att han tyckte att människor borde köpa en nya Ipod varje år, bidrog till uppfattningen att man byggt Ipod-batteriet avsiktligt dåligt. Ett massåtal följde, och trots att Apple inte erkände någonting gick man med på att fördubbla garantin och gav femtio euro kredit i Apple Store som kompensation. För den som satt 400–500 dollar på sin apparat var det en klen tröst, men ett desto tydligare tecken på att det låg en hund begraven i företagets strategi.

Inte olagligt, men … 

Det är i princip omöjligt att göra det olagligt för tillverkare att framställa undermåliga produkter, och så länge vi fortsätter köpa billigare grejer av låg kvalitet finns det incentiv att fortsätta på slit-och-släng-kulturens väg mot helvetet.

Med stöd i konsumentskyddslagarna har finländska kunder rätt till ersättning om den köpta produkten har ett fel.
– Ett fel kan till exempel vara att produkten håller en kortare tid än man skäligen kan förvänta sig, säger informationschef Laura Salmi på Konsumentverket.

Uppstår det en konflikt i frågan är det konsumenttvistenämnden som avgör om produkten gått sönder för tidigt. Det avgörs från fall till fall.
– Men de fall som du beskriver (printrar, batterier, glödlampor), säger Salmi, tycker vi har mindre att göra med juridik och mer med företagens egen etik och eget ansvar. Planerad uttjänthet står helt i strid med hållbar utveckling.
uttjänta.