”Det är aldrig för sent att lära sig nytt”

Simhallen i Kyrkslätt firar tioårsjubileum och den här måndagskvällen sparkar sig som vanligt många energiska barn genom bassängskvalpet. Men en av småpojkarna vid hopptornet har precis fått syn på Hans Leidenius, 82, och kravlar sig upp ur vattnet. Med droppande pannlugg ställer han sig framför simmarveteranen och talar om namnet på sin storebror.

– Minns du honom? Han säger att du lärde honom simma och jag är hans lillebror.

Hans Leidenius har lärt både storbrorsan och ett antal fler att hållas flytande.
– Det är så med minnet att jag brukar glömma namn nu för tiden, men jag brukar komma överens med simskolebarnen att jag ska försöka lära mig namnen och de ska försöka lära sig simma, säger han.

Minnesträning mot simträning är ett helt bra avtal.
– Och vanligen vet de ju ändå själva vad de heter ifall du inte skulle klara det, tröstar hustrun Raili Leidenius, 83.
Sekunden efter frustar båda glatt. Efter att ha varit ett par i nästan sextio år känner de varandra tillräckligt för att veta när den andra menar allvar eller skämtar.

Om paret Leidenius gemensamma vandring startade under en mysig välgörenhetsfest för holländska översvämningsoffer så var det annorlunda med simhobbyn. Den växte fram ur ett jättegräl. Det var när leideniusarna var nya i byn Veikkola där jobbet för det gemensamma bästa varit aktivt: byföreningen, marthorna, brandkåren, idrottsföreningen och alla andra hade sträckt till och bland annat en dansbana hade byggts med gemensamma krafter.

Men så kom den riktigt stränga vintern och dagen när snömassorna på taket fick hela banan att braka ihop. Snart var alla i luven på varandra med beskyllningar om vem som borde eller inte borde ha skottat snön från taket. Bysämjan sprack för en tid, men i samma veva lockades nyinflyttade familjer in i aktiviteterna. Bland annat idrottsföreningen Veikkolan Veikot fick ny luft under vingarna och började utveckla sig på egen hand.  Orienteringen, fotbollen och handbollen hittade sina vänner och till sist fanns bara en gren som ingen tränare ville ha att göra med: simningen.

– Så jag sa att jag tar väl den då, säger Hans Leidenius, som började med att anmäla sig till olika kurser för att lära sig hur man lär ut simning. Han och Raili hade fyra barn att aktivera så det var naturligt att hänga med, röra på sig och göra saker tillsammans med dem. I början var simskolorna i sjöarna stora.

– Så kan man inte längre ha det, men vi kunde ha närmare hundra barn på stranden och föräldrar som skötte allt uppe på land. Sedan gick barnen ner i vattnet i små grupper till simläraren som stod där och frös hela dagen, säger Hans Leidenius.

När simhallen i Nummela öppnades behövde paret Leidenius inte längre stå och frysa så i sjöarna. Hans kom att arbeta som simlärare för skolbarnen i Vichtis i några år – i hallen där bland andra en ung Jani Sievinen tränade för allt snabbare bantider. När Esbovikens simhall sedan byggdes kunde Hans Leidenius börja samarbeta med Esbo simsällskap där och på bastulaven i Esbo grundades sedan Kyrkslätts simsällskap, det som för ett år sedan tillsammans med Kirkkonummen Uimarit grundade Gladius.

För fem år sedan tog Hans Leidenius ett kliv uppåt i karriären, närmare bestämt en meter uppåt. Då ställde tekniktränaren Leidenius sig på trampolinen för att delta i sin första tävling i simhopp: de nordiska mästerskapen i Backasbrinkens simhall i Helsingfors.

– Jag vann givetvis! skryter Leidenius glatt.
– ... för det fanns ingen annan i min klass: 75-åringar.

I Kiev om två veckor är motståndet inte heller något att oroa sig över, men det gäller förstås att hålla stilen. Enligt förhandsanmälningarna är Leidenius ensam stjärna i sin klass och äldst i tävlingen, men redan i klassen under (75–79-åringar) kämpar tre tyskar och en norrman om medaljerna, så om något år kan vilka rysliga poängthrillers som helst var verklighet.

Hela simhoppsbestyret började egentligen när Hans blev ombedd att börja lära ut grenen.

– Och man kan ju inte undervisa ordentligt i något som man inte behärskar så jag fick börja hoppa.

Jani Sievinen blir tyst en sekund när han hör att Hans Leidenius snart ska packa väskan för att styra mot Ukraina.
– Ska han tävla i simhopp?! Modigt! Vi hade mycket att göra med varandra på åttiotalet. Sådana här entusiaster är oerhört värdefulla på alla sätt. Jag tar av mig hatten och bugar djupt.
Enligt sina egna iakttagelser borde Hans Leidenius faktiskt vara i toppform som simhoppare just nu.

– Jag har sett på barnen som börjar träna att det tar fem år för dem att bli riktigt duktiga och jag kan inte förstå att samma inte skulle gälla mig, säger han och trär sitt rosa hårband runt höger långfinger innan han stiger upp på den sviktbrädet i Kyrkslättshallen.
Det en simhoppare behöver är magmuskler, balanssinne och precision. Sådant tränar man med hjälp av studsmattor, ribbstolar och upprepade hoppserier.
– Ser du, med sviktbrädet är det som med att lyckas pricka läraren med hjälp av papperstussar och linjal. Om man ska träffa rätt gäller det att träna in den rätta snärten, förklarar han.

Med åren blir simhopparen ofrånkomligt tekniskt skickligare än förr. Vigheten från unga år kan Leidenius ändå bara drömma om.
– Men det är alltid möjligt att öva in hopp med större svårighetsgrad.
Folk har undrat över leideniusarnas outsinliga energi.
– Det är helt egoistiskt. Så länge man är aktiv med ungdomarna rör sig blodet i kroppen och alltså i hjärnan, säger Hans.
Dessutom är simundervisning roligt.
– Det skojigaste är nästan att undervisa utlänningar som inte sett vatten i annat än groggen förr, säger han.

Den intensivt blå blicken vänds inåt en stund. Hans Leidenius kliver in i ett minne. Året är 1939, det där som hans årgång så ofta talar om som vinterkrigsåret när skolorna stängdes, ryssen kom och barn med lapp om halsen skickades västerut undan kriget. Den sommaren var klipporna på Hallonkobben i Esbo skärgård ändå solheta mot en lillkilles tunna ryggskinn och kriget – det än så länge okända - låg nästan ett halvår i framtiden.
– Vi var fyra bröder som lärde oss simma i Finska vikens kalla, djupa vatten. Sommaren var härligt het, det fanns tång, vattnet var klart och vi plockade räkor vid stranden. Det var då jag lärde mig simma, men jag minns inte att någon skulle ha lärt oss fastän pappa faktiskt hade bekostat en del av sina studier genom att vara simlärare i Vasa simsällskap, säger Leidenius.
Hustrun, stadsflickan Raili, minns däremot gott och väl hur hon stod på Ugnsholmens strand och gjorde torrsim med sträckta armar och knäsvikt. Under åren har hon gillat att leda barn- och föräldragrupper i simkunskap.

– Simhoppar gör jag inte, det får Hansu göra. Jag hoppar bara bomber, flinar hon, som på senare tid ägnat mer tid åt att fundera över att grunda ett konsthus i det tomma skolhuset i Evitskog och på att kanske ta upp studierna på nytt och få sin magisterexamen vid Helsingfors universitet gjord.

När Hans Leidenius sett sommarbruna barn göra allt från pajashopp som fått skinnet att svida till snygga dykningar från trampolinen, kliver han upp på den mintgröna sviktbrädan och tar sats. I ögonblicken före flygfärden börjar barnen vid trampolinen skandera: "Ju-ul-gub-ben! Ju-ul-gub-ben!"

Efter en dubbelskruv bakåt försvinner hopparen ur sikte en stund, men dyker sedan upp ur vattnet och crawlar behärskat mot poolkanten. På sin Facebook-sida har Hans Leidenius skrivit: "Det är aldrig för sent att börja med något nytt." Nej, det är väl inte det.