Fagerö – gömt bakom vassa skär

Men om vattnen runt Fagerö känns ogästvänliga så är ön desto vänligare.

Byvikens bryggor står tomma i väntan på sommarrusningen så vi kan lägga till var som helst och väljer därför den mest pittoreska strandboden.
Den visar sig snabbt vara inte bara pittoresk utan också originell.

Men det är också bryggans ägare skall det snart visa sig.

Fagra öar finns det gott om längs våra kuster. Namnets frekventa förekomst avslöjar väl att de flesta tycker att den egna ön är den vackraste.
Vackrast eller inte, men Fagerö, som bara består av sand, är en mycket speciell ö.

Byn runt den runda hamnviken är som en liten stad med regelrätta gator och gränder. För att nå de berömda badstränderna måste vi ta en promenad på nästan två kilometer över de tallbevuxna moarna.

Men det får bli till nästa morgon.

Ett stort gult hus med spröjsade fönster och en imponerande veranda med balkong tilldrar sig vårt intresse. Det visar sig att huset bebos av Hilkka och Veli-Pekka Rekonen.

Rekonen, 87, titulerar sig vän till både marsken och Kekkonen.

– Mor var lärarinna på Fagerö. Hon var uppvuxen på en stor gård i Tavastland, men hennes far förlorade gården. Mamma skämdes och ville komma så långt bort som möjligt.

Fagerö var uppenbarligen det mest avlägsna hon hittade.

En ung lots blev förtjust i lärarinnan och 1924 var det dags att föda Veli-Pekka.

– Men mamma hade sett de rostiga förlossningsverktygen så hon krävde att bli seglad in till Kotka där jag föddes.

Döm om vår förvåning när vi en stund senare hittar de nämnda rostiga förlossningstängerna i en monter i sjöboden som förvandlats till ett museum som trotsar all beskrivning. Eller vad sägs om förstenad dinosaurieskit, uppstoppade giftiga ballongfiskar, jättesnäckor, en sko som suttit på en drunknad kuban ...

Allt fyller kanske inte vetenskapliga krav, men familjens yngsta kan nog tillbringa en regnig dag bland montrarna både inne i boden och på bryggorna utanför.

Rekonen är en outtömlig berättare av skrönor och sanna historier.

– En gång dök här upp några socialtanter som intervjuade invånarna. Ett par på långt över 70 tillfrågades hur de fick vintrarna att gå. Då lagar vi barn, sade hustrun. Men det kan ni väl inte i er ålder, undrade socialtanten. Nej, men det är roligt att försöka, svarade hustrun.

Rekonen berättar också hur det gick till när Fagerö elektrifierades.

– Det var på 60-talet och president Kekkonen var på besök med hustrun Sylvi. Besöket drog ut på tiden när Kekkonen ville språka med byns gubbar. Det blev till slut så mörkt att Sylvi på vägen till båten steg i en kolalla. När Kekkonen sedan tackade sade han: Jag lovar er ingenting annat, men belysning ska ni få.

Det fick Fageröborna också fast det dröjde länge.

På kvällen när vi tittar ut över Finska viken från bastuverandan på Kaunissaaren Maja, som erbjuder mat, dryck och anspråkslöst boende, ser vi åter Hoglands hemlighetsfulla höga silhuett som nu avtecknar sig tydligare än någonsin i kvällssolen. Vi tänker på en av Veli-Pekka Rekonens märkliga utsagor denna kväll.

– Det berättas att en rysk torpedbåt nyligen i full fart körde mot Hoglands klippor och försvann in i berget!