Sommarradio när den är som bäst

Naturväktarna firar sina 40 år i etern med jubileumssändning från Knipan i Ekenäs i kväll. Programvärden Björn Federley önskar god afton för 34:e säsongen. Med sig har han Anders Albrecht som gör sin tjugonde radiosommar och Johan Ekroos som gör sin sjätte. Albrecht säger han att han själv lyssnade till Naturväktarna när han var ung.

– Jag har alltid varit naturintresserad men det sporrade ytterligare.

Radioprogrammet utvecklades snabbt till en finlandssvensk kulturinstitution och har skyhöga lyssnarsiffror med finlandssvenska mått.

– Lyssnarna har sagt att man vet att det är sommar när ni är i radion. Det har blivit något som hör till. Är man på stugan så har man radion på, det har blivit en tradition som är där för att den är där.

Varje år ökar antalet frågor som Naturväktarna inte hinner besvara. Albrecht tolkar det som ett växande naturintresse.

– Och jag hoppas att vi har bidragit till det.

Intresset kanske ökar, men trogna lyssnare märker också att samma frågor ställs år ut och år in.

– Vi kan bara dra slutsatsen att folk ingenting lär sig, säger Albrecht med ett skratt.

Men du tröttnar inte på det?

– Nej, jag tycker om att prata med folk. De kan vara hurdana hemska surpuppor som helst men det vet man aldrig om. Man möter alltid deras bästa sida. Det är jätteroligt.

I takt med att digitalkameran vunnit terräng har lyssnarna börjat skicka in fler bilder, vilket underlättar artbestämningen.

– Det jobbiga är att Johan och jag inte ser någon bildskärm i studion. Björn sitter på andra sidan bordet. Ska jag se en bild måste jag lämna hörlurarna så att jag inget hör av programmet och tyst smyga runt och titta på Björns skärm.

Varför måste det vara så opraktiskt?

– Ja, det har vi frågat oss i många år.

Mindre besvärligt är de ständigt återkommande frågorna.

– Oftast är det de stora fjärilarna, skalbaggarna och steklarna. Vi brukar ta upp dem en gång per år. De som inte har lyssnat på det avsnittet fortsätter att skicka in samma frågor. Vi kan ha tio mejl med ligustersvärmare. När det kommer en lämplig paus tar vi dem alla på en gång.

Ofta är artbeskrivningarna så bristfälliga att Naturväktarna inte kan besvara frågan.

– Om det är någon som ringer kan man i alla fall ställa tilläggsfrågor men korta beskrivningar per e-post och utan bild kommer aldrig med i programmet.

Lyssnare som vill veta hur man ska bekämpa småkryp gör klokt i att ringa ett annat nummer.

– Det är inte vår sak att göra oss av med naturen. Det är inte är så farligt om man har ett getingbo i trädgården. En meter bort är det riskfritt.

Det har också hänt att lyssnarna blivit arga, som den gången Naturväktarna testade mikrofoner med headset.

– De var jättebekväma, men både jag och Bo Ekstam hade en fruktansvärd förkylning och bara hostade och nös. Man kan inte dölja det med en sådan mikrofon. Då ringde ilskna lyssnare upp och tyckte att vi var oartiga.

Även om Naturväktarna kan utgöra en trygghetsfaktor som ett bestående element i en föränderlig värld säger Albrecht att de förändringar som skett i naturen också återspeglas på lyssnarnas frågor.

– Speciellt beträffande havet. Vi skulle gärna ge recept för hur man blir av med algerna, och det har vi egentligen. Täckdikena är en av de stora bovarna. Gammaldags åkertegar med öppna diken skulle märkas i kustvattnen på några år, men sådant får man inte tala om.