Borneos själ är inte till salu

Skyltar med texten Kanan och Kir avlöser varandra längs den rödbruna vägen. Chauffören gör sitt bästa för att följa dem: Än kör han på höger sida, än på vänster.

– Det enda goda skogsbolagen fört med sig är vägen, muttrar Andreas Udang. Han är dajak, urinvånare, och jobbar för deras rättigheter på Borneo.
Vägunderhållet har inte varit det bästa. Ingen bilfjädring i världen kan hindra groparna i vägen från att mörbulta baken. Vägen är bedrövlig och en vattenfylld grop kapar plötsligt av den mitt framför oss. Men chauffören har kört här förut och manövrerar utan att fastna i gyttjan. Vi i baksätet, två journalister och en sakkunnig från Världsnaturfonden, drar efter andan. Vi har suttit timme efter timme inklämda i den fyrhjulsdrivna jeepen på väg mot Tumbang Jojang, en liten by i Borneos regnskog. Vägen är inte bara lång och gropig, den är farlig också. Plötsligt kommer skogsbolagens enorma och tungt lastade åkdon dundrande. De kör som de vill, även om skyltarna kir och kanan anger vilken sida de förväntas köra på.

Olyckor händer. Vid vägrenen, bland vackra vilda orkidéer, hedras minnet av förolyckade med unika pålar. Två moped­olyckor med blodiga huvud och ben blir vi vittnen till, men dem är inte skogsbilarna orsak till.

Fyra fem timmar senare, efter att mörkret lagt sig, når vi byn Tumbang Olong där vi ska stanna över natten. Det är en bra bit kvar till målet, Tumang Jojang.

Motellet har fem rum på vinden och drivs av en familj. Vindstrappan är inget för rörelsehindrade. Vatten finns, men inte rinnande och luftkonditionering kan man bara drömma om. Väckarklockor behövs inte för tuppen är ovanligt morgonpigg. Fast Imamen hinner före –- här ber man också klockan två på natten.

Men familjen som driver motellet är rar. Deras hem och matbutik finns i samma byggnad som motellet och det är oundvikligt att komma dem in på livet. Kvällsvarden med ris och friterat ägg och frukosten med ris och kaffe intas vid ett bord i matbutiken, med full insyn i familjens vardagsrum. Kommunikationen sker mest via vår lokala guide eller med teckenspråk och korta artighetsfraser som selamat pagi, god morgon och terima kasih, tack.

Och till slut, ett sampai jumpa, hej då!

Några timmar senare tar vägen slut. Vi är i byn Takun och floden Busang tar vid. Busang är farled, toalett, tvättbalja, tandborstglas …... en oumbärlig del av det dagliga livet för byborna.

Vi vadar ett stycke i floden tills den blir djup nog för båtarna att bära oss. Byns barn följer oss så länge de kan och ropar terima kasih!
De har munnarna fulla med finskt xylitoltuggummi.

Första finländarna i byn

En halv timme och en propellerreparation senare är vi framme i Tumbang Jojang. Husen i byn skymtar högt uppe på flodbädden. Tjugotalet nyfikna tittar ner på oss när vi halkande stretar uppför den leriga branten. Byborna tar sig upp galant, medan vi kontorsråttor saknar balans. De kommer att räcka oss stödjande händer många gånger, inte minst i regnskogen.

Vi lär vara de första finländarna i byn. Barnen är blyga och de allra minsta spärrar upp ögonen och brister i gråt. Våra bleka, glåmiga ansikten är nog ingen vacker syn. Men nyfikenheten övervinner snart rädslan och barnen kommer till oss –- eller snarare dras de till våra kameror. De älskar att se sig själva på bild.

Välkomstritualen hålls av byns kulturchef, Delong. Det är hans uppdrag att värna om att seder och bruk hålls vid liv i det lilla samhället. Vi sätter oss i en ring på golvet i den administrativa bychefens hem. Dagsljuset silar in genom fönstren som saknar glas. Rummet har inga möbler, men i sovrummet finns en tv. Och en frys. Den är inte i bruk, det är bara status att ha en.

Kulturchefen stiger in med en levande tupp i handen. Han håller ett stadigt grepp om fötterna, svänger den häftigt i luften och uttalar en önskan om att vi ska leva tryggt också efter att vi återvänt hem.

Med knubbiga fingrar och bestämd min knyter han ett enkelt armband med tre pärlor runt min handled medan hans fru placerar en vass kniv mot min panna, Sedan strör hon salt i håret –- så att det ska växa - och smetar äggula på mina fötter, på fotsulorna och på handflatorna …... Till slut stänker hon vatten på axlar och huvud.

Nu är också jag dajak. Eller huvudjägare, som dajakerna kallades förut. Benämningen kom av att dajakerna samlade på fiendens skallar.
Så daskar kulturhövdingen plötsligt till våra huvuden …... med en tofsliknande borste av gräs. Han häller en handfull ris i håret och snart har alla inklusive kulturchefen själv håret fullt med ris. Han ler illmarigt och tycks kämpa för att inte brista ut i gapskratt.

Traditionen är ryggraden

Efter middagen med tuppkött, vildsvin och sticky rice som mognat över eld i bamburör, tar hela byn del i festen och de flesta låter risvinet smaka. Det bjuds bara till fest. Många tal ska hållas, för framtiden ligger i vågskålen. Sari Jama, byäldsten, håller ett av flera allvarliga tal: Han är rädd för att främlingar ska komma och ta för sig, rädd för att fisken, vildsvinen och skogen ska ta slut.

– Finns det här kvar om tjugo år?

Oron grundar sig på inflyttning, guldgrävare från andra orter som vaskar guld i floden, rätten till jorden som byborna brukat i generationer. Traditionen är fortfarande ryggraden i dajakernas liv, men diskussionerna handlar allt oftare om hur den bevaras mentalt. Kläderna är redan västerländska, parabolantennerna spretar vid vartannat hus och ynglingar som tjänat pengar på att samla svalbon leker med mobiltelefoner. De fungerar som kameror och musikspelare, för telefonnät finns inte.

Innan vi utmattade av dagens äventyr kryper till kojs under våra moskitonät stiger stämningen och byäldsten utför en traditionell dans runt elden. Allvaret är borta, åtminstone för en stund.

Tuppen, eller snarare tupparna, ser till att vi vaknar i gryningen.

En utflykt i skogen väntar. Dajakerna kommer iklädda flipflops och shorts medan vi utlänningar är täckta från topp till tå för att und­vika blod­iglarna. Det lyckas inte och plötsligt slår en av mina landsmän sig hysteriskt på låret. Byxbenet dras upp och igeln, en liten klen stackare, plockas bort. Såret blöder ymnigt. Hälften av oss blir provsmakade under utflykten. Dajakerna har blivit ätna många gånger tidigare och de äldre har benen fulla med ärr. Det bekommer dem inte. De bryr sig mindre om iglarna än vi om myggen på sommarstugan.

Vemodigt avsked

för regnskogen är full med nyttoväxter:; rotting, gummiträd, eaglewood …... träd som ger inkomster.

Efter två dagar är det dags för avsked. Det borde vara en lättnad att slippa sova på golv och tvätta sig utan rinnande vatten.

I stället är det vemodigt. Lyckligtvis vet kvinnorna i byn hur avsked ska tas och smetar utan förvarning in våra ansikten med rismjöl. De struntar fullkomligt i protesterna och plötsligt är allt hejdlöst roligt. Vi ser inte kloka ut.

Turismsatsning

På vägen tillbaka till civilisationen tar chauffören oss till ett gudomligt vattenfall. Små små vattendroppar träffar ansikte, hals, armar, ben. Öronen fylls av toner –- dånande klingande brusande forsande droppande … ... Mitt i Borneos fuktglänsande regnskog spelar Moder Jords egen orkester upp till konsert.

Vatten i obeskrivliga mängder häver sig nedför stupet. Hejdlöst och brutalt. Fötterna balanserar på slippriga svarta stenar. Jag står mitt i forsen, ljummet vatten strömmar över fötterna och lyssnar på crescendot som aldrig tar slut.

Skådespelet äger rum dygnet runt och man behöver inte boka tid. Men man behöver veta om att det existerar.
Få vet. Vänder man blicken bort från det undersköna skådespelet, mot toaletterna som byggts för de tilltänkta turisterna, träffar den sorgligt förfallna byggnader. Naturen förfular snabbt den nybyggda trappan av ironwood, ett av regnskogens praktfulla träd. Graffitin på väggarna skvallrar om att det snarare är unga från byn intill som kommer hit än betalande turister.

Bumbum, som vattenfallet heter efter den man som upptäckte det. ligger mitt i ingenting, två timmar med bil från staden Puruk Cahu vid floden Barito.