Med huset som passion och livstil

De vackert spröjsade fönstren fångar uppmärksamheten, fungerar som bärande ingredienser i inredningen och ger dagsljuset ett skönt fall.

Trägolven knarrar högt och hemtrevligt och känslan av tidlöshet får styrka av den gröna tråden som löper genom hela huset. Kärleken till den gröna färgens många versioner och valörer speglar sig till exempel i kakelugnarna i båda våningarna. De går i allt från ystert giftgrönt till den blekaste mintgrönt.

Tapeterna har limmats på spännpapper som i sig ger en levande yta. Vardagsrummets tapet har ett mönster som byter skepnad och lyster med dygnet.

– Aldrig i livet skulle jag ha valt den tapeten. Den är vild och vågad. Och precis rätt här, säger Kim Weckström. Han anlitade inredningsarkitekt Päivi Bergroth för råd i inredningen och som en kontrast till den gröna dominansen insisterade hon på en dovt röd tapet med guldmönster längs taklisten i parets sovrum.

– Som hämtad ur en bordell. Men onekligen är tapeten helt rätt i både stil och nyans, säger han.

Helt rätt känns också alla armaturer med jugendstuk både i tak, på golv och bord.

– Vi har köpt många lampor på internet bland annat från Tyskland. Systemet har fungerat oklanderligt och har garanterat blivit billigare än "fynd" på loppmarknader i stan eller auktioner på landet.

Vägg som ett enda fönster

Trappan till övre våningen är magnifik i sina dimensioner och trapphusets bakre vägg är i praktiken ett enda spröjsat fönster som framhäver känslan av rymd. Skavankerna på trappstegen vittnar om decennier av liv och rörelse och så speglar alla gamla strömavbrytare en tid som flytt. Och om strävan att bevara den genuina atmosfären berättar också beslutet att reparera det enkla trägolvet i stället för att lägga in ny, förnäm parkett. Taket inomhus är däremot förnyat och består nu av spontat och obehandlat trä. Det ska få mörkna och åldras med värdighet, som allt annat i villan.

Skulle fixas i ett nafs

En novembereftermiddag då duggregn och dimma färgar världen i nyanser av svart och grått sitter Kim Weckström och Saara Karvinen i sitt trivsamma, men kylslagna kök och berättar om huset. Oljepannan i källaren har pajat och det dröjer innan värmen från kakelugnen sprider sig i det stora huset.

När Weckström köpte huset för fyra år sedan var han beredd på att fixa det ena och det andra men han hade aldrig tänkt sig att projektet skulle sluka honom med hull och hår, att villan skulle gestaltas som en sådan passion.

– Jag skulle bara reparera och snygga till och det skulle gå i ett nafs. Vi hann med misstag i köket. Sedan drabbades jag av eftertankens kranka blekhet, säger Weckström och förklarar:

– Samtidigt som vi byggde i köket hade jag börjat läsa om byggnadsvård, gamla material och metoder, besökt Byggnadsapoteket, diskuterat med både experter och folk med åsikter. Och ju mer jag lärde mig desto mer komplicerat blev det.

Reparera men inte sanera

Han kontaktade museiverket och tacksam över alla råd bland andra konservator Pentti Pietarila bestod med. Sedan hade han turen att råka på två entusiastiska snickare i Petra Sundqvist och Sanna Koskela.

I det skedet visste Sundqvist och Koskela inte mycket om att restaurera gamla hus men de föresatte sig att göra rätt och engagerade erfarna, skickliga hantverkare som lärde dem traditionella arbetsmetoder.

Det fanns ingen patentlösning på arbetena. Huset var slitet och behövde åtgärdas samtidigt som målet var att inte sanera till döds. Det hade inte läckt in och ingenstans fanns fuktskador eller mögelproblem. Men det tog tid att granska, välja och bestämma.

– Slutligen greps jag av insikten om att arbetena får ta tid. Resultatet är att det yttre fortfarande är ogjort. Vi ska måla fasaden nångång nästa år och plåttaket ska få ny färg.

Sedan återstår alla spröjsade fönster och ungefär 780 fönsterrutor. Det fina ojämna glaset ska inte ersättas med nytt ochfönstervirket ska inte utsättas för annat än varsamma reparationer.

Weckström är förväntansfull. Att restaurera och bo i samma hus är nu något av en livsstil.

NINA WECKSTRÖM, TEXT

09 1253210, nina.weckstrom@hbl.fi

LEIF WECKSTRÖM, FOTO

leif.weckstrom@hbl.fi

HEMMA HOS

Kim Weckström och Saara Karvinen i Villa Heikel i Grankulla.

Kim Weckström är mediekonsult, Saara Karvinen förlagsredaktör. I hushållet ingår fem barn, syskonen Alina och Amos respektive Boris, Piret och Nanuk som bor vecka-vecka med sina respektive andra föräldrar.

Fakta om hemmet: Villan byggdes 1903 av arkitekten Elia Heikel, var den första i sitt slag i Grankulla och är nu kulturmärkt. Vinterbonades 1914-1915. Boendeytan är drygt 300 kvadratmeter.

Bäst med huset: – Husets själ och karaktär är starkt närvarande, det förtrollar mig och jag är nästan besatt av det, säger Kim Weckström.

– Det bjuder på rum och rymd för alla barn, alla deras vänner och förstås för alla våra stora fester. Det har härlig stämning och doftar gott, säger Saara Karvinen.