Ungkarlslyan blev fiskestuga på Åland

Att placera ett Futurohus mitt i den åländska skärgården i början av sjuttiotalet måste ha varit mer än lovligt excentriskt. Tidningen Playboy kallade huset för den "ideala ungkarlslyan" i en stort uppslagen artikel 1970. Då hade licensen sålts till amerikanska investerare som också lyckades få i gång en liten produktion, innan oljekrisen 1973 tredubblade priset på plast och gjorde slut på hela Futurodrömmen över en natt.
Men Dan Sundblom behövde någonting att övernatta i när han fiskade. Någonting lättskött som han inte skulle behöva underhålla. Någonting relativt billigt. Sundblom var ekonomie magister och hans dotter Titti har nu tagit över huset.
– Han beställde ett brunt hus eftersom han ville att det skulle smälta in bättre. Man kan bara föreställa sig uppståndelsen om det hade varit gult eller blått som i normala fall, säger Titti.
Det elliptiska, tefatsliknande huset ritades av den finska formgivaren Matti Suuronen, som ett beställningsarbete av en gammal vän från skoltiden. Det första huset stod klart våren 1968 och efter en visning på en exportmässa i London började man tala om serietillverkning.
Titti gick i skola i Mariehamn på sjuttiotalet, under den första miljöboomen.
– Det var gröna vågen och allt det där, alla skulle ha stockstugor och leva i enlighet med naturen. Jag minns en lärare en gång som var helt upprörd: "Kan ni tänka er att någon har placerat ett hus av plast ute i skärgården." Jag bara markerade glatt och sa "men det är vårt hus!".
Inget ekohus
Futurohuset gjordes i en kombination av glasfiber och polyester och tillverkades av det finska företaget Polykem. Det är ett misstag att tro att det är fråga om ett eko-hus. Däremot fanns det en kort tid en dröm om att Futurohuset skulle kunna lösa boendeproblemen i tredje världen. Tyvärr var det alltför dyrt för det.
– Min mamma insisterade på att pappa skulle beställa en modell som hade större kök. För honom handlade det om att hitta ett hus som man inte behövde underhålla, eftersom han inte var en praktiskt inriktad person. Men mamma ville ändå att man skulle kunna bjuda gäster.
I Mika Taanilas film om Futurohuset (1998) talas det om detta: när Futuro lanserades i Finland var speciellt kvinnor bekymrade över att det fanns för få skåp att förvara lakan och kärl i. Futuro var en manlig dröm: matematisk i sin konstruktion (Matti Suuronen hävdade att precis allt i huset byggde på talet pi) och helt utan lösöre.
– Det har faktiskt varit ett problem när vi velat försäkra stugan. Man frågar av oss hur mycket lösöret är värt, men det finns ju inget, säger Titti.
Hur många hus som finns kvar i världen är oklart. I Finland lär det inte finnas fler än fyra fem stycken, inklusive familjen Sundbloms. Men futurointresserade har på nätet försökt kartlägga alla existerande hus. Många av dem finns i USA, Australien och Nya Zeeland. Futurohuset har gjort cameoroller i Alperna, bland palmer i Sydafrika och i jordbävningsdrabbade områden i Japan. Det finns någonting serietidningsaktigt över Futurohusets gulnade familjealbum.
Hemlig plan
Jag ringer till Matti Suuronen, som numera bor i Esbo. När jag säger att jag skriver om hans Futurohus berättar han att han själv sitter med en futurorelaterad skiss framför sig. Suuronen är i dag 73 år gammal.
– Det är lite hemligt än, men det handlar om ett anspråkslöst litet projekt, ett Futurohotell som är ungefär 100 meter högt.
Man hör hur han spricker upp i ett leende i andra ändan av tråden.
– Nu försöker jag lösa problemet med prototypen. Jag skulle vilja att det gjordes i Finland, men vi får se, säger han.
Det har ryktats om en nyproduktion av Futuro?
– Jo, vi sålde faktiskt de ursprungliga gjutformarna. Med dagens teknik skulle det inte vara några problem att göra en uppdaterad version av huset, säger han.
Vad är du mest stolt över med huset?
– Att det faktiskt fyllde alla önskningar: det är lättskött, det räcker med att man skrubbar utsidan, det är lätt att sätta ihop och lätt att flytta. Och det är möjligt att masstillverka.
Matti Suuronen tycker inte att man ska överdriva det futuristiska draget i Futurohuset. Det ritades inte som en profetia om morgondagen, det var i första hand en industriell produkt.
– Det var mycket prat om rymdåldern på 60- och 70-talet men för mig handlade det ändå om konstindustri och ingenjörskap. Jag minns att tidningen Kalle Anka hade en Futuroliknande rymdfarkost i en serie en gång. För mig kändes hela det där rymdsnacket främmande. Jag försökte bara skapa en lösning utgående från ett material som hade rätt egenskaper, säger han.
PHILIP TEIR
philip.teir@hbl.fi