Så bevakade Hbl OS i Helsingfors 1952

Söndagen den 3 augusti 1952

Presidenten hade inbjudit ett tiotal representanter för de olika nationslagen, i främsta rummet olympiska medaljörer, till en pratstund på slottet, och de togs emot i rikssalen alldeles som det går till vid självständighetsdagens fest. Hbl pratade med tre herrar och tre av de i förkrossande minoritet varande damerna för att samla lite deltagarintryck så här i spelens sista timma. Och var skulle den ronden börja om inte vid de två som alldeles självfallet stod i uppmärksamhetens centrum - herrskapet Zatopek. Om man och hustru står och talar med regenten i det land de gästar kan det se nonchalant ut att de står med armen om varandras rygg. Men när Zatopek och Zatopekova stod så i går på presidentens mottagning såg det faktiskt enbart rart ut. Och president Paasikivi såg också enbart glad och rar ut, där han en lång stund underhöll sig med gulparet.

 

Lördagen den 2 augusti 1952

Den naturliga utgångspunkten för en artikel om radioutsändningarna från OS i Helsingfors är Spelen i London 1948. Vi minns väl detta kaos i början då Finlands utsändningar delvis gick till Balkan, Jerrings svenska reportage över brittisk kortvåg och Tjeckoslovakien – på Zatopeks första stora segerdag – blev helt utan utsändning. Det ordnade naturligtvis upp sig i London efter hand. Men hur har det gått i Helsingfors? Är de 43 olika nationernas 140 utsända radioreportrar nöjda med servicen i Helsingfors.
Ja, man är nöjd på alla håll, några större klagomål att komma med har man inte. Finländarna har klarat även dessa uppgifter på ett nästan ofattbart glänsande sätt.

Fredagen den 1 augusti 1952

Onsdagens publikrekord för uppvisningarna slogs riktigt eftertryckligt torsdag kväll i det soliga stadion, där landets kvinnliga gymnaster var i turen att ge uppvisningar. Och ett subjektivt manligt iakttagaröga är nog villigt att ge damerna ett rekord till: att ha besegrat sina skickliga manliga gymnastikkonkurrenter från föregående afton. I all rättvisas namn bör erkännas att kvinnorna än så länge är några strån vassare vid gymnastiska truppframföranden. Gårdagens trupper förtjänar ett gott vitsord.

Torsdagen den 31 juli 1962

Upprepade kavallerichocker och tårgas användes i går kväll i Helsingfors för att skingra bråkiga och stojande människomassor i stadens centrum. Polisen grep till hårdhandskarna mot c. tretusen åskådare och oroliga ungdomsgäng, när ordningsmaktens varningar hade klingat för döva öron. Tumultartade scener utspelade sig när tårgasen överraskande sattes in. Slagord mot festivalen och visslingar genljöd i över tre timmar i centrum. Efter midnatt rapporterade polisen att ordningen i stort sett var återställd.

Onsdagen den 30 juli 1952

Armi Kuusela kommer hem den 1 augusti kl. 11.40 och skall vederbörligen avfiras på alla sätt. Krigsinvalidernas brödraförbund har om söndag kl. 20 arrangerat en fest för Armi på Bollplan och då kommer ordföranden i den internationella olympiska kommittén, lord Burghley, att överlämna den bil som var pris i Miss Universum-tävlingen. Armis mor, fru Martta Kuusela, har redan kommit till Helsingfors för att möta sin dotter. Innan hon startade hade hon fått ett brev från en blomsterodlare på Ceylon som meddelade att han ämnade skicka Armi några förädlade specialorkidéer.

Tisdagen den 29 juli 1952

En nervösare publik har väl de här spelen inte sett, än den som mellan tjugofem före och fem före sju i går trampade omkring på kanotstadions bänkar, för nervpirrad för att sätta sig ner och för distraherad för att helt koncentrera sig på hyllningarna för det danska kanadensarparet och för oförbrännelige och skönlockige Gert Fredriksson. Tre tandemkajaker hade för en stund sedan forsat in i prefekt rättning efter en ursinnig rusch över tusen meter solglittrande vågor, och ingen var man att säga vilken som kom främst. Målkameran skulle avgöra mellan svenskarna, finländarna och österrikarna. Så hördes det leven och leverne uppe från administrationsbyggnaden, en stund senare slängdes nere på stranden Kurre Wiren och Yrjö Hietanen i luften av ivriga kamraters paddelmuskulösa armar.

Måndagen den 28 juli 1952

Spelen blev ju som känt lite överorganiserade, det var en hel del arrangemang och arbetskraft på trafik- och inkvarteringsområdet som fick indras när tillströmningen inte blev så stor. Sånt kostar. Men det får anses vara ett slags försäkring mot totalfiasko i fall av en större invasion. Och i gengäld har det praktiska hittills klarats fint, det medger man gärna. Det hade dock sina sidor att ordna med nationalflaggorna och nationalsångerna. Noterna till de sistnämnda var i vissa fall omöjliga att tyda för européer, man skrev efter andra och fick lika bedrövliga, man telegraferade efter en grammofonplatta, och fick svaret att en platta med nationalsången inte fanns att uppbringa i vederbörande land!

Söndagen den 27 juli 1952
Rekordens olympiad är redan en sliten kliché, man har redan tappat räkningen på de nya olympiska rekorden, man noterar dem bara i förbifarten. Men det är omöjligt att undgå att fortfarande gripas och fascineras av den sprängladdade dramatik, som i så höggrad har satt sin prägel på denna Olympiad. Den lille gråtande luxemburgaren Barthel på prispallen efter 1.500-metersloppet, USA-resen Bob Mathias heroiska kamp – inte mot konkurrenterna, men mot världsrekordet – i strålkastarljuset i den sena junikvällen. Det var två av gårdagens många höjdpunkter, som etsade sig in på näthinnan hos alla dem, som var med.

Lördagen den 26 juli 1952
En lång och gänglig yngling i grå kostym klev i går kväll ur ett tvåmotorigt Vikingplan på Sjöskog flygfält, strök undan den genomstörtiga bruna luggen som ville blåsa ner över hans ögon, och log så ett pojkaktigt förläget smil mot den väntande mottagningskommittén. Det var den sextonårige hertigen av Kent som anlände till Helsingfors och därmed utökade skaran av kungliga OS-gäster. Det tröstlöst grå och regndigra diset över det ödsliga flygfältet saboterade visserligen alla möjligheter att göra mottagandet glansfyllt, men välkomstkommittén gjorde ändå sitt bästa för att sprida värme över den unge hertigens första konfrontation med Finlands tvivelaktiga sommar.

Fredagen den 25 juli 1952
Gårdagen blev familjen Zatopeks, som tog två guldmedaljer inom två timmar i Stadion inför 70.000 åskådare. Emil Zatopek visade sig vara suverän även på 5.000 meter, där ingen hade en chans att hota honom på spurten – 14.06,6 blev segerresultatet – och hans fru Dana vann guldmedaljen i damernas spjutkastning med 50.47.

Torsdagen den 24 juli 1952
Att ta seden dit man kommer är ett gott gammalt råd, som emellertid i olympiavärdskapets förpliktande namn ruckats på därhän att gästerna tagit sina egna seder med sig och därefter rätte och packe sig de som upplåtit sitt hem för dem. Vilket betyder att en husmor med utländska OS-gäster får lov att bli en heltidsengagerad tusenkonstnär. Hon ska se till att nyzeeländarna får sina pocherade ägg och amerikanerna sin pressade grapesaft, hon ska plocka upp kringströdda blöta kläder och förnya benklädernas spolierade pressveck. Men – för att tala med en av de olympiavärdinnor Hbl tillfrågat – skojigt är det i alla fall!

Onsdagen den 23 juli 1952
– How many do you want, frågade en höfthög glasskille ett par på C-läktaren, och effektuerade snabbt deras beställning. Snabb som blixten ålade sig den språkbegåvade ynglingen fram mellan bänkraderna, det var så man blev riktigt stolt över honom. Men sen när Bob Richards gick lös på sitt sista försök mot 455 satt gossen på en ledig plats längst fram och följde med ögon som tekoppar anloppet. Riktigt, det var ingen tid för kommers då vi alla satt med ögon som tekoppar. Och såg amerikanen lämna sin stav på andra sidan en orubbad ribba, dråsa ner i sågspånet och sen flyga upp som gubben i lådan till den mest spontana glädjevals olympiaden har skådat.

Tisdagen den 22 juli 1952
Ännu sent på söndagskvällen hade ingen av de 62 duvor, som från Göteborgs brevduveförening hade sänts till olympiainvigningen, återvänt till hemstaden. Det anses allmänt att duvorna i den hårda vinden antingen har följt den ryska kusten och hamnat nedåt Polen eller att de dukat under av trötthet över havet. Ingen vågar nu hoppas att de skall komma tillbaka inom de för tävlingen stipulerade sju dygnen.

Måndagen den 21 juli 1952
En ångerfull vädergud var första publikfavorit i går på Stadion. Han ordnade med en liten skrämskur just innan eftermiddagens tävlingar skulle sätta i gång och drog för den svarta molnridån i samma ögonblick de var slut, men så länge de pågick var Stadion fyllt av sol och färger. Och tornets skugga vandrade som en väldig timvisare över läktarnas rund, täljande spänningsfyllda timmar och historiska sekunder: Det blev olympiskt rekord i samtliga finalgrenar och en försöksgren, och mera kan man väl inte begära.

Söndagen den 20 juli 1952
Vackrare kunde den olympiska elden inte ha bragts till sitt slutmål i Helsingfors, Finlands och just nu hela världens Stadion. Den glimtade som en svag gnista i den skumma maratonporten, växte mot folkets växande jubel och fördes ut på tävlingsbanan i det vackraste lopp man kan tänka sig, runt den granna eliten av tidens idrottsungdom, buren av en elitman från gångna års olympiska vädjobanor, niofaldige guldmedaljören Paavo Nurmi.

Lördagen den 19 juli 1952
Finland upplever i dag en märkesdag i sin historia. Ty att ett litet folk som vårt, som lever i civilisationens utkanter, får uppträda som värd vid de XV Olympiska Spelen är en heder med tungt vägande innebörd. Att Finland beskärts äran att fungera som spelens arrangör bör givetvis ses mot bakgrunden av de lysande insatser som våra olympiamän, ehuru tillhörande en så liten nation, gjort alltsedan Spelen i Stokholm för jämt fyrtio år sedan.

Läs mer om OS-bevakningen i Hbl 1952