Många vill gärna sköta åldringarna

Lena Öhman (Hbl 17.6), jag förringar varken åldringsvården eller närvårdaren. Jag anser bara att man kan utföra en del av jobbet med mindre utbildning. Om de utbildade närvårdarna får hjälp med en del av det tunga jobbet har de mera möjlighet att idka det de är skolade till.

Tyvärr får man inte alls jobb inom vården utan närvårdarutbildning (som jag alltså har, jag har även några års erfarenhet av åldringsvård) och sjukhusen har på många håll inte tillstånd att anställa närvårdare fast de enligt papprena är kompetenta att utföra jobbet.   Det finns många arbetslösa som när som helst skulle ta jobbet med att sköta åldringars basala behov (oberoende av vad utbildningen heter), men de har varken råd eller möjlighet att studera i ett och ett halvt eller ännu mindre tre år för att kunna göra det.

Det är också svårt att få ett läroavtal, ett bra koncept som för de arbetslösa faller på att det inte finns någon som vill anställa dem trots att det finns möjlighet till löneunderstöd. De skulle mycket hellre vara de personer Öhman förnedrande kallar låginkomsttagare än hanka sig fram på tidsbundna kontrakt och leva på arbetslöshetsunderstöd och socialbidrag.
En fast och säker inkomst på 1 600 euro i månaden är bättre än arbetslöshetsunderstöd på 500 euro i månaden. Jag har ingen erfarenhet av hur det ser ut i andra delar av landet, men i Helsingforsregionen vet jag tyvärr av egen erfarenhet att det är så här.

Sara Böckerman, f.d. närvårdare, Helsingfors