Äldreomsorgen är mer än att byta blöjor

Sara Böckerman (Hbl 12.6) skriver om personalbristen i vården speciellt inom äldreomsorgen. I insändaren sätter hon likhetstecken mellan benämningen vårdbiträden och primärvårdare, men det finns ingen yrkesgrupp med namnet primärvårdare. Vårdbiträden eller anstaltsbiträden genomgår en 1–1,5 årig utbildning. De deltar i dagliga sysslor som städning, utdelning av mat, ibland även matning av patienter/klienter. Primärskötare är en yrkesgrupp med yrkesexamen på 2,5 år inom vård och omsorg, som utbildades fram till år 1995.

En förnyelse av utbildningen inom social- och hälsovården ansågs i början av 1990-talet nödvändig. Närvårdarutbildningen, som började officiellt 1993, ersatte tio tidigare utbildningar på andra stadiet inom social- och hälsovårdsbranschen. Utbildningen har ständigt utvecklats för att kunna svara på arbetslivets krav och läroplanerna har förnyats redan fem gånger, senast år 2010.

Närvårdarexamen ger en god yrkesfärdighet. Som grundskolbaserad är utbildningen tre år eller 120 studiepoäng. Under de två första åren läser alla samma ämnen, teori kopplas ihop med praktik genom inlärning i arbete cirka femton veckor. Då bekantar man sig med arbetslivet från olika infallsvinklar (exempelvis daghem, äldreomsorg och rehabilitering). I slutet av studierna väljer man ett av nio utbildningsprogram. Utbildningen ger närvårdarna en mångsidig och specialiserad yrkeskunskap och därmed färdigheter att arbeta med olika uppgifter inom social- och hälsovården.

Det är beklagligt att attityden i samhället är den att vem som helst kan ta hand om våra äldre. Dessutom tycks många, liksom Böckerman, tro att äldreomsorg bara är att mata, byta blöjor och städa. Dagens äldreomsorg är nog bra mycket mera än detta. För att äldreomsorgen skall fylla kraven på kvalitativ god vård behövs kunskap om fysiskt, psykiskt och socialt åldrande. Jag tror att många närvårdare inom äldreomsorgen känner sig illa berörda av Böckermans åsikter.

Uppskattning är väldigt viktigt för oss alla både professionellt och privat. De som arbetar inom hälso- och socialvårdssektorn placeras ganska högt i galluparna om olika yrkens uppskattning. Detta är viktigt att komma ihåg då resurserna i det praktiska arbetet känns knapp. Viktig är den uppskattning som fås av patienter och deras anhöriga. Den är ett konkret bevis för att det arbete som görs inte görs i onödan.

Särskilt viktig är den uppskattning som fås av kolleger och den uppskattning man visar dem. På den bygger yrkesidentiteten och yrkesstoltheten. Men allra viktigast är att uppskatta och vara stolt över det arbete man gör. Utan det är det svårt att orka göra ett bra arbete i längden.

Inom äldreomsorgen står vi inför stora utmaningar och en av de allra viktigaste nycklarna till att framgångsrikt klara dessa utmaningar är vår uppskattning för oss själva, för våra arbetskamrater och för det arbete vi gör tillsammans.

Vi behöver alltså yrkeskunniga närvårdare, inte vårdbiträden som på sista tiden föreslagits som en lösning på vårdarbristen. Jag är rädd för att vårdbiträdena kan bilda en ny låglönebransch som skulle skrota den finländska social- och hälsovårdsbranschen. Ingen kort, snävt specialiserad utbildning ersätter utbildade närvårdare och den kvalitativt höga vård de ger inom äldreomsorgen.

Lena Öhman, planerare vid Finlands närvårdar- och primärskötarförbund Super, Helsingfors