Philip Teir: En vuxen författare för vuxna läsare

”Tycker du om Alice Munro? Men hon är ju så tråkig?”

En finländsk författarkollega lät lite förvånad när jag sa att jag i princip slukat allt som getts ut av Alice Munro de senaste tio åren. För honom var Munro inte speciellt spännande – en 82-årig kanadensisk författare som skriver lågmälda noveller om landsbygden i Ontario? Hur häftigt kan det vara?

Väldigt häftigt, vill jag påstå.

Alice Munro har varit en favorit i Nobelsammanhang åtminstone de fyra senaste åren. När hon fick Bookerpriset 2009 för För mycket lycka – en av hennes bästa böcker – började hennes namn stiga på Ladbrokes tippningslistor. Det svenska förlaget Atlas har på senare tid flitigt översatt hennes böcker. När den senaste samlingen, Brinnande livet, gavs ut i mars i år hyllades Munro unisont i alla svenska tidningar. Tidskriften Vi läser reste till hennes hemtrakter i Ontario och skrev om miljön hon vuxit upp i, om den lilla litteraturfestival som ordnas kring henne och om den glesbygd som bildar fonden i så många av hennes historier.
Jag har en gång intervjuat en person som ätit middag med Alice Munro, vilket är sällsynt eftersom hon är känd för att hålla sig utanför de litterära kretsarna. Det var författaren Colm Tóibín som hade varit på besök i Kanada och fått träffa henne. ”Det enda jag kan säga är att hon är utomordentligt vacker. Jag menar, hon är äldre nu, men hon ser fantastisk ut”, sa han entusiastiskt.

Tóibín lyfte också fram det centrala i Alice Munros författarskap: ”Hon hittade en liten värld och insåg – jag vet inte vad – men arbetade långsamt, försiktigt med den världen.”

Det är kanske en av de bästa beskrivningarna jag hört av Munros noveller. Hon kan sitt landskap utan och innan. Lite som Annie Proulx, en annan skicklig novellist med försmak för glesbygden, eller som Margaret Atwood när hon inte skriver dystopiska framtidsvisioner.

I Munros noveller rör vi oss rent tidsmässigt ganska ofta kring femtio- och sextiotalet. Därmed inte sagt att hon är sentimental eller nostalgisk. Munros blick är skarp och klok, och hennes berättelser handlar ofta om människor som bryter sig loss från det gamla. Hon kan också skriva blodisande texter om ond bråd död. Själv har jag framför allt läst henne som en vuxen författare som skriver böcker för vuxna läsare. Kanske finns det en viss släktskap med Tove Janssons novellkonst.

Hon har förmågan att ändra fokus under en novell – eller hoppa många år framåt i tiden – så att stämningen nästan omärkligt förskjuts medan man läser. Några av de allra starkaste texterna finns i samlingen Kärlek, vänskap, hat, till exempel den om en kvinna som under en bilresa reflekterar kring ett cancerbesked. Det vibrerande, märkligt viktlösa tillstånd som Munro lyckas skapa mot slutet av den novellen borde vara en förebild för alla som skriver i genren.

Ett Nobelpris till Alice Munro innebär samtidigt ett erkännande till novellen som form. Å andra sidan är det talande att också Alice Munro – som är en relativt lättillgänglig författare – ges ut av ett mindre svenskt förlag, och inte av någon av de stora giganterna.

I våras kom Brinnande livet (översatt av Rose-Marie Nielsen), som lanserats som Munros ”kanske sista bok”. Munro lär ha inspirerats av Philip Roths uttalande häromåret om att han tänker sluta publicera sig. I Brinnande livet skriver hon att de avslutande fyra texterna är självbiografiska och att de ”utgör det förs­ta och det sista – och det mest väsentliga – som jag har att säga om mitt eget liv”.
Det är ett bra exempel på att författare kanske inte alltid är de bästa att bedöma sina egna texter. Många av Munros tidigare noveller har förankrats i nog så autentiska händelser och sammanhang. Och hon påstod redan att novellsamlingen The View from Castle Rock 2006 var hennes sista bok. Efter det har det kommit ytterligare två.

Börja med samlingen Nära hem, i den finns många av hennes bästa noveller. De är fyllda av personer som man på ett märkligt vis tycker att man träffat tidigare, i sitt eget liv – mostrar, systrar, vänner, avlägsna släktingar. Och framför allt små, avgörande ögonblick som får en att tappa andan. Tråkig? Verkligen inte.