Lagförändring tynger överbelastad polis

Finlands cirka 7 500 poliser lever i bråda tider. De är mitt inne i sin tredje massiva organisationsreform på några år, som också innebär nedskurna resurser. I hela landet pågår samtidigt en totalrevidering av polisens datasystem. Parallellt med detta utbildas de inför en omfattande juridisk nyordning då tre laghelheter som styr ordningsmaktens arbete träder i kraft vid årsskiftet.

– Förändringar kommer som ett pärlband och man undrar ibland om det är nödvändigt att alla stora förändringar ska ske samtidigt, säger kriminalöverkommissarie Lars Henriksson på Centralkriminalpolisen (CKP).

Han är inte den enda som är kritisk. Flera poliser som Hbl talat med de senaste veckorna för fram att förändringarna börjar vara ganska betungande. Särskilt skarp är kritiken mot det nya lagpaketet som styr deras jobb: polislagen, lagen om tvångsmedel och lagen om förundersökning.

Materialet i sin helhet är massivt och proceduren med att totalreformera lagarna har varit lång. Arbetet inleddes redan under statsminister Matti Vanhanens tid och remissrundorna har varit många och omfattande. Slutresultatet, som manglats igenom flera riksdagsutskott och andra instanser, blev tre förnyade lagar som träder i kraft samtidigt vid årsskiftet.

De rättslärda berömmer resultatet, regeringen likaså.

– Det är ett jättepaket och det är mycket att sätta sig in i. Syftet är att göra systemet smidigare, säger justitieminister Anna-Maja Henriksson (SFP) som ärvde det mesta av paketet av företrädaren Tuija Brax (Gröna).

För några veckor sedan samlades ändå polisbefälen i landet till en av sina många utbildningssessioner kring lagarna, och i diskussionerna som då fördes kom det fram att lagarna kommer att orsaka betydande praktiska svårigheter på fältet.

– Det verkar som om man inte beaktat målsägande utan fokuserat på den misstänktas rättigheter. Det finns en mängd detaljer som försvårar brottsutredningar och jag är gans­ka säker på att detta kommer att synas i statistiken över lösta fall, säger Lars Henriksson.

Misstänktas rättigheter

Han tar ett exempel ur de nya paragraferna för förundersökning:

Fall 1: Person X ligger på gatan och person Y står bredvid då polispatrullen anländer till platsen. Polisen frågar vad som hänt. Y uppger att han slog ner X. Annan bevisföring än Y:s utsago finns inte. På vägen till sjukhuset avlider X av sina skador. Polisen inleder sin utredning som enligt de nya reglementen innebär att det som den misstänkta yttrar i saken får användas först efter att polisen enligt ett omständligt formulär delgivit honom hans rättigheter. Då ändrar sig Y och säger att han inte vet någonting om varför X låg på marken. Polisen står maktlös.

Fall 2: Samma scen som ovan förutom att också person Z finns på plats. Polisen anländer och frågar vad som hänt. Z uppger att Y sagt till honom att han slog ner X som nu ligger på gatan. I polisutredningen får polisen använda Z som bevisföring.

En alldeles riktig tolkning, säger Dan Frände, professor i straffjuridik vid Helsingfors universitet.

– En person som på något sätt kan tänkas befinna sig i en misstänkt situation ska enligt den nya lagen få klar information om sina rättigheter, en så kallad Mirandavarning. Däremot ser jag absolut inte lagändringarna som misslyckade, tvärtom blir reglerna tydligare.

Justitieministern kan inte ta ställning till exemplet men konstaterar att juridik är komplicerat.

– Visar det sig att det finns hål och luckor så måste vi täppa till dem.

Bevis och dess användning

Men poliskritiken tar inte slut här. Även om lagen om tvångsmedel, liksom de andra, också innehåller förbättringar så finns även här detaljer som öppnar för märkliga situationer.

– Tillämpning av husrannsakan och en del andra åtgärder har kopplats till de områden som har hemfridskydd. Låt oss anta att polisen är ute i spaningsuppdrag och ser en person i en bil som sysslar med någonting brottsligt. Han kör in på en stor gård. Spanarna går på andra sidan åkern för att följa med vad han gör. Får polisen använda kikare? Pragmatiskt och enligt den gamla lagen kunde man säga att de får göra det. Men den nya lagen innehåller en paragraf om förutsättningarna för optisk observation som i det här fallet kunde tolkas som att polisen får titta över sädesfältet med kikaren men att det är stopp vid köksträdgården eftersom den har hemfridsskydd.

Listan på problemparagrafer kunde göras lång men i slutändan handlar allting, enligt Lars Henriksson, om lagens anda.

– Lagarna försvårar det traditionella polisarbetet och i värsta fall leder de till att målsägande i ett vålds­ärende tvingas stå vid sidan om och se hur ärendet urvattnas för att lagarna kring den fria bevisföringen skrivits om.

De här tankegångarna hördes redan under riksdagsbehandlingen då överkommissarie Juha Hakola (Saml) från Helsingfors deltog i debatten.

”Jag är inte säker på att det står i enlighet med medborgarnas rättsuppfattning att polisen har ett bevis som de inte får använda mot en misstänkt brottsling eller att de inte får använda allt tillgängligt material för att förhindra ett brott”, sade han 2010.

Lars Henriksson grubblar över om regeringen och riksdagen har haft så många stora ärenden på gång att energin för att skapa en ändamålsenlig lagstiftning för polisen inte räckt till.

– Som jag ser det finns det två skolor bland försvarsadvokater. Det finns de traditionella som ser som sin uppgift att se till att processen går lagligt till och att domen är rimlig med tanke på vad klienten gjort sig skyldig till. Sedan finns det den nya skolan vars uppgift verkar vara att med alla till buds stående medel göra gjort ogjort.

Hans syn är att den nya skolan nu vunnit terräng eftersom de nya paragraferna omfattar så många tekniska detaljer kring polisens konkreta fältarbete att en nitisk advokat hittar kryphål som kan hjälpa till att kullkasta hela utredningen. Brottslingen segrar, målsägande och samhälle lider.

Justitieminister Henriksson suckar.

– Lagen innebär många förbättringar för polisen men tillspetsat kan man väl säga att ingenting någonsin är bra nog för dem.

Frände skriver inte heller under den kritiken. Bakom omläggningen finns beslut från Europeiska människorättsdomstolen.

– Finland har kommit långt med skyddet av målsägande och att den misstänkta får en starkare ställning ska inte ses som en försvagning av någon annans rättigheter. De element som tagits in motsvarar internationell människorätt. Jämför man med förr så kunde polisen gripa den misstänkta och beröva personen hans frihet i stort sett hur länge som helst. Numera ska personen inför en domare inom 96 timmar, i enlighet med människorätten. Börjar vi tumma på människorättsaspekterna och ge polisen fria maktbefogenheter så befinner vi oss i en polisstat och det vill vi nog inte.

Överreglering?

Det vill knappast polisen heller men sett från verkstadsgolvet ter sig de rättslärdas logik ändå ställvis fjärmande från fältarbetet.

Frågar man Henriksson, en erfaren brottsutredare på CKP, borde lagen inte vara gjord så att den enskilda tjänstemannen lider för att systemet görs för svårt. Dessutom motsätter han sig överlag utvecklingen mot ett överreglerat samhälle.

– Det gäller inte bara polisen utan är en allmän trend, i hela EU. Se bara på diskussionen om att det nu ska lagstiftas att lärare får rätt att beslagta elevers saker för att trygga arbetsron i skolan. Det är ett bra exempel på hur allting i vårt samhälle i dag ska regleras på lagnivå. Efter 150 år av folkskola behövs det nu hjälp av regering och riksdag för att stifta en lag som ger lärarna behörighet att hålla disciplinen i klassrummen.