Propp i hålet dämpar inte oro i Talvivaara

SOTKAMO
Det är som att återvända till sjuttiotalet. När skogsindustrin hade börjat beakta naturen skulle vi återställa den i stället för att bara tvingas skydda den. Nu tar Talvivaara oss tillbaka till ruta ett.

Det säger Antti Lankinen, vice ordförande för Kajanalands naturskyddsdistrikt, medan han borrar ett hål genom isen i sjön Ylä-Lumijärvi.

Vi befinner oss en halv kilometer utanför nickelgruvans område.

Lankinen betecknar Ylä-Lumijärvi som Talvivaaras avfallsbassäng.

– Här finns ett tjugo centimeter tjockt sedimentlager på bottnen, fullt av tungmetaller. Det brukar ha ungefär samma färg som apelsinjuice, säger han.

Men när han lyfter flaskan ur hålet är vattenprovet snarast chokladfärgat, med en svag gul skiftning.

Lankinen ska låta analysera provet. Han gissar att det innehåller minst 500 mikrogram uran per liter. Som mest innehöll samma sediment 1 800 mikrogram. Strålsäkerhetscentralen har satt riskgränsen vid 100 mikrogram.

– Jag vet inte om uranet är i löslig form, och det vet nog inte NTM-centralen heller. Det borde undersökas. Hela sedimentlagret borde elimineras, det är en miljörisk, säger Lankinen.

Han är bekymrad för att Kajanalands NTM-central i hans tycke agerar konsult åt Talvivaara i stället för att övervaka bolaget.
– Här står jag och borrar på min egen tid för pengar vi samlat in fast det är myndigheternas uppgift att sköta övervakningen.

Tur i oturen

Inne på gruvområdet, på vallen mellan två ofantliga gipsfällningsbassänger, står Talvivaaras vd Pekka Perä. Han ser nöjd ut.
– Det här visar om något att vi kan hantera våra problem, säger han efter att Talvivaara har proppat igen hålet där 400 000 kubikmeter processvatten läckte ut i söndags och måndags.

En grävskopa öser morän över hålet. Var och en kan se att den röda vätskan på andra sidan vallen har börjat torka ut precis där det forsade fram sjutusen kubikmeter processvatten i timmen bara ett dygn tidigare.

– För en gångs skull hade vi lite tur i oturen. Det var lätt att lokalisera och täppa till läckan.

Perä förklarar olyckan med att den här delen av bassängen inte är bentonitisolerad. Det var inte heller den plats där det läckte ut ännu mycket mer vatten förra hösten.

– Nästan alla bassängavdelningar har dubbla skydd. Så här bygger vi inte längre. Det här borde inte ske fler gånger, men det är bäst att inte lova någonting.

”Ni skulle ha berömt oss”

Antti Lankinen anser att Talvivaara bör tömma och spränga bort de svaga bassängerna innan fler olyckor sker. Sedan måste bolaget bygga nya bassänger. Pekka Perä talar om att sänka bolagets risknivå. Det förutsätter att man släpper ut stora mängder vatten, i synnerhet när snön börjar smälta.

– Det är bäst för alla att vi får släppa ut behandlat vatten, säger han.

Lankinen befarar att mycket av det som läckte ut rann under de befintliga bassängerna och försvagade deras strukturer ytterligare. Perä säger att bara en bråkdel av vattnet rann under bassängerna och att de säkert ska hålla.

Perä sticker inte under stol med att Talvivaara har begått sina misstag. Men han tycker också att pressen behandlat bolaget för hårt.
– Förra sommaren kunde vi inte förbereda oss på en så regnig höst. Där tog vi fel, men däremot var vi beredda att hantera den slags olycka som skedde nu. Det borde pressen berömma oss för.

Pressen undrar ändå varför Talvivaara kräver att få släppa ut mycket mer vatten än miljötillståndet tillåter.
– För att bassängerna är fulla. Vi har så mycket vatten på området att det utgör en risk. Händer det något måste vi ha reservutrymme för vattnet.

Naturskyddsförbundet krävde i måndags att Talvivaara skulle pumpa vattnet från läckan in i dagbrottet för att renas på nytt.

Aldrig, säger Perä.
– Det skulle inte ha rymts där. Vi måste tömma dagbrottet för att kunna bryta mer malm. Brytningen binder vatten och hjälper oss att uppnå vattenbalans.