Med muskelminnet skapar hon skulpturer i tyg

Det tog sju år men nu känns Helsingfors som konstnären Pauliina Turakka Purhonens stad. Här finns möjlighet till anonymitet av ett annat slag än på de små orter där hon vuxit upp.

Ögonen med iris och pupill är sirligt broderade, kroppen proportionerlig och anletsdragen imponerande exakta. Detaljerna sitter där de ska, till och med könshår i olika nyanser av brunt.

Tygskulpturerna har blivit konstnären Pauliina Turakka Purhonens kännetecken, men det är förs­ta gången hon gestaltar personer hon inte känner bra från förr: skådespelarna Joanna Wingren och Sonja Ahlfors vars dubbelgångare i dockskepnad medverkar i Blaue Fraus uppsättning Wall to Wall. De dockorna finns också på Hbl:s första sida i dag.

Det var när Turakka Purhonen kände att hon körde fast i måleriet som hon för snart tio år sedan började skapa i tyg.

– Då jag syr har jag inte så mycket tvivel om hur jag ska göra. Det är inte så stressigt, kanske för att det är så långsamt också.

Hon säger att hon minns med händerna, att muskelminnet fungerar.

– Av någon anledning är det ur bruk då jag målar.

Då hon målar, med snabbtorkande akrylfärg, finns risken att koncent­rationen släpper för ett tag och det inte blir som hon tänkt sig.

Kyrkokonst

Pauliina Turakka Purhonen har studerat vid formgivarakademin i Kuo­pio och på Bildkonstakademin i Helsingfors. Hennes verk finns i flera permanenta samlingar och hon har hållit ett fyrtiotal utställningar; i fjol visades till exempel hennes porträtt och tygskulpturer på en omfattande utställning på Amos Andersons konstmuseum.

Gemensamt för båda genrerna är hänvisningar till kyrkokonsten.

– Det är det här med att jag är prästunge. Jag har vuxit upp med bilderna. Det är så tråkigt i kyrkan att man har tid att titta. Jag har också jobbat som kyrkovaktmästare så det hinner sjunka in.

Båda föräldrarna är präster och bor fortfarande på Åland dit niobarnsfamiljen flyttade då Turakka Purhonen skulle börja i fjärde klass. Speciellt Finströms kyrka med medeltida skulpturer och målad från golv till tak, har gjort intryck.

Intonationen har norrländska drag som minne från barndomsåren i Jukkasjärvi vid Kiruna och Seskarö vid Haparanda. Född är hon i finskaste Haapavesi.

– Både i Sverige och på Åland var jag finnjävel. Med barnen har jag blivit mer och med finlandssvensk. Jag märker att jag trivs med att tala svenska.

Barnen har också gett perspektiv.

– Jag insåg att det här ändå bara är ett jobb.

Tidvis har hon satt hård press på sig själv och de första åren på Bildkonstakademin var speciellt tuffa. Den första utställningen utanför skolan var betydelsefull, likaså den första separata utställningen som hölls i Åbo.

– Det tog väldigt lång tid för mig att stifta fred med det jag gör. Jag såg bara felen. Det var hemskt att vänta på reaktionerna men förvånande nog var de positiva.

Kartong

Familjen Turakka Purhonen bor i Havshagen. Bostaden på 67 kvadratmeter är inte stor men utsikten över staden, havet och Sveaborg underbar. Pauliina Turakka Purhonen säger att hon trivs i staden.

– Jag brukar säga att det tog sju år. Jag har vuxit upp i pyttesmå byar. I början i Helsingfors kändes det som om jag var gjord av kartong. Jag måste reagera på alla som kom emot mig på gatan, och det är många. Jag blev plattare och plattare.

Även om Helsingfors inte är så stort heller känner hon att man kan vara som man vill, gräla på gatan om det känns så och klä sig som man har lust.