Fattigdomen suger musten ur Sara

Barnfattigdomen är vanligast i familjer med ensamstående föräldrar. Sara, vars barn är 3 och 4 år gamla, har vant sig vid att vända på slantarna – men går något sönder är det katastrofalt.

– Det känns uselt, men om jag ständigt går omkring och tänker på det blir det ännu värre. Barnens pappa har mentala problem och har aldrig bidragit ekonomiskt, så det gick inte att leva tillsammans. Jag har själv också blivit deprimerad, men måste hålla ihop för barnens skull, säger Sara och brister i gråt.

Sara, som i verkligheten heter något annat, försöker att inte knussla med maten men sparar till exempel genom att köpa kläder på loppmarknad. Reser gör familjen aldrig och leksaker har hon heller inte råd med. Som fattig kan man inte heller själv välja var man vill bo.

– Jag skulle aldrig själv ha valt att bo i Östra Böle.

Men där hamnade familjen. När barnens pappa strulade till det med ekonomin rådde en psykolog Sara och barnen att bli bostadslösa. Det var de i tre månader, för att sedan få en lägenhet av staden.

– Jag har själv haft olika hobbyer och önskar att jag hade råd att låta mina barn spela till exempel något instrument och hoppas att de inte isoleras socialt om jag inte har råd med hobbyer.

Hon har en konstmagisterexamen men har aldrig fått en lön som motsvarar hennes utbildning. Som värst har hon levt på minimiarbetslöshetspenning, omkring 500 euro i månaden plus bostads- och underhållsbidrag.

Har jobbat utan lön
Just nu är situationen lite bättre och hon får 1 500 euro i månaden i sysselsättningsunderstöd för ett projektarbete som hon själv är initiativtagare till.

– Jag är egenföretagare och har tillfälliga, kortvariga jobb, men det här med arbetslöshet har visat sig vara fruktansvärt svårt. Om jag tillfälligt har lite inkomster, som nu, får jag ofta krav på att betala tillbaka understöd.

– Det påstås att jag är sysselsatt fastän jag i verkligheten inte varit det. Emellanåt har jag jobbat helt utan lön. Jag var dum och sade att jag inte har möjlighet att sysselsätta mig på heltid på grund av mina små barn.

Enligt Sara måste man läsa blanketterna ytterst noggrant för att hitta alla kryphål, eller vara listig eller oärlig. Att försöka få understöd är ett ständigt utredande.

– Jag måste överklaga, ringa dyra betalnummer och det är alltid olika personer och instanser som sköter ärendena. Det vore lättare att dricka sprit på krogen och inte försöka, då skulle man få bidrag.

Men det vill hon inte. Inte ge upp.

Den omtalade medborgarlönen tycker hon vore ytterst välkommen, likaså ett bättre stöd för ensamstående föräldrar.

– Dessutom vore det bra om till exempel Mannerheims barnskyddsförbund kunde ordna barnvård till halva priset för ensamstående föräldrar, det är så dyrt.

– Jag vet inte vem som kan hjälpa mig. På arbetskraftsbyrån säger de att jag borde vidareutbilda mig, men jag kan helt enkelt inte just nu. Jag är hoppfull, men väldigt, väldigt trött.