De fattiga blir inte rikare i metropolen

De största skillnaderna mellan olika befolkningsgrupper finns i Helsingfors. Andelen barn som bor i fattiga familjer är här störst i landet. Stadsdirektör Jussi Pajunen har använt fattigdomen och segregationen som ett argument för att bilda en stor kommun där rika Esbo och Grankulla samt Vanda och Sibbo tillsammans med Helsingfors bildar en så kallad metropol. På så sätt skulle inte Helsingfors ensamt behöva bära ansvar för dem som lever i den största misären.

- Jussi Pajunen har rätt då han oroar sig för att de största problemen har hopat sig i Helsingfors.  Men att man genom att slå ihop kommuner skulle  lösa problemen är jag mycket skeptisk till, säger Mari Vaattovaara, professor i stadsgeografi.

Av samma åsikt är Matti Kortteinen, professor i stadssociologi.

Han konstaterar att under de senaste 20 åren har arbetslöshet, barnfattigdom och känslor av otrygghet mer än förr koncentrerat sig till en del områden i Helsingfors. Samma utveckling är bekant från andra delar av Västeuropa och den brukar hänga ihop med metropolisering. Det betyder att regionens största förmögenheter och den största sociala misären koncentreras till centralkommunen. Barnfattigdomen har konsekvent ökat trots ändringar i konjunkturerna. Inget tyder på att utvecklingen skulle stanna av.

- Men ingen annanstans har man försökt lösa problemet genom att slå ihop kommuner, säger Kortteinen.

Barnfattigdomen som år 1995 var 6 procent är nu nästan 18 procent i Helsingfors och det är i Helsingfors som ökningen är störst, påpekar Vaattovaara. Hon anser att frågan om vilka social problem som hör till metropolområdets kommuner och vad som hör till staten har diskuterats alltför lite. Stadspolitiska frågor syns inte i regeringsprogrammet annat än som kommunfusioner.

- Kampen mot segregationen har ingått i alla politiska program under min 20-åriga yrkeskarriär men det finns mycket få bevis på att man skulle ha lyckats minska den. Mina iakttagelser visar att utvecklingen tvärtom har gått i motsatt riktning, säger Vaattovaara.

Hon frågar sig om det hos oss redan har uppstått sådana socialpolitiska och sociala problem som vi inte ens vet om. Den stora frågan när man vill lösa problemet är vad som skall delas och med vem. Oklart är också hur staten kunde satsa på riktade åtgärder i vissa situationer.

- Det här borde diskuteras mycket mera, säger Vaattovaara. En lösning kunde vara att titta på det socialpolitiska systemet och statens skatteutjämningssystem. I Sverige och Norge har man genom långsiktiga statliga socialpolitiska interventioner fått resultat.

Däremot tror både Vaattovaara och Kortteinen att problemen flyttas till metropolens utkanter om man genomför en solidarisk regional bostadspolitik. Då skulle en lika stor del av bostadsbyggandet i samtliga kommuner i regionen, en femtedel av kommunens bostadsbestånd, vara så kallad subventionerad produktion.

- Det betyder att bördan delas jämt mellan kommunerna vilket ur Helsingfors synvinkel är mycket förståeligt därför att Helsingfors just nu har en exceptionellt stor andel fattiga.

Ur den här synvinkeln känns det naturligt att utjämningen sker genom att blanda ihop och flytta de förfördelade till utkanterna. Men det är en dålig idé, säger Kortteinen.

Han tar Paris förorter som exempel. De har uppstått som ett resultat av en sådan politik.

- I Paris förutsatte man att randkommunerna bygger en femtedel av den kommunala hyresbostadsproduktionen. Det gjordes mycket förmånligt och samtidigt gav man höga straffavgifter åt de kommuner som inte gick med i den här politiken. Resultatet blev de förorter vars utveckling vi senare med skräck följt med.