Alkos sydafrikanska vin produceras till svältlöner

För omkring nio euro får man en flaska vitt sydafrikanskt vin på Alko. Sydafrika står för3,6 procent av den totala vinproduktionen i världen och både i Sverige och i Finland är sydafrikanska vita viner bland de mest sålda. Samtidigt är nio euro en ungefärlig dagslön för en arbetare från landets vindistrikt kring staden Stellenbosch i Västra Kapprovinsen.
– Jag måste vrida och vända på varenda slant och sällan blir det något över, berättar Katie August som arbetat i tolv år på en vingård strax utanför Stellenbosch.

Hbl träffar ett 20-tal lantarbetare på vingårdar i Västra Kapprovinsen, som levererar vin till Finland och Sverige, i april strax efter att druvorna är skördade. Katie August är en av dem. Hon jobbar som arbetsledare på en vinodling och tjänar 2 700 rand i månaden vilket motsvarar 250 euro. I ett land där priset på många basvaror som mjölk och mjöl är på ungefär samma nivå som i Finland.

Alko införde vid årsskiftet en ny uppförandekod bland alla sina leverantörer som ska förbättra arbetsvillkoren. Men en högre lön ser det inte ut som om de sydafrikanska arbetarna ska hoppas på. Koden kräver bara att leverantörerna betalar landets lagstadgade minimilön. Man uppmuntrar visserligen företagen att betala en lön som går att leva på men det är en rekommendation utan några definierade belopp. För sydafrikanska lantarbetare ligger minimilönen på 120 euro i månaden. Flera sydafrikanska fackförbund menar ändå att en lön som går att leva på ligger runt 500 euro i månaden.

Rädda för repressalier

Katie August, hennes man och deras fyra barn klarar sig på lönen genom att farmen där hon arbetar ger dem gratis boende, el och transporter till stan. Det är en vanlig lösning för de flesta lantarbetare. Men många lantarbetare är ändå missnöjda med det upplägget som de menar gör dem beroende av chefens välvilja.
– Jag önskar att jag kunde säga till mina barn ”mamma ordnar det” när de behöver något, och inte alltid behöva gå till chefen och be om saker, säger Katie August.
Hon är en av få lantarbetare Hbl träffat som vågar gå ut med sitt namn. De flesta andra vi kommer i kontakt med är rädda för repressalier om de går ut och öppet berättar om hur de har det.
På en gård i närheten tjänar arbetarna strax över minimilönen och pengarna räcker i princip bara till mat.
– Vi blir bestraffade för att vi gått med i facket. Det är som ett fängelse här, berättar en av arbetarna.

De lägsta lönerna i landet
Sedan de anslöt sig till facket för ett år sedan har deras villkor gradvis försämrats. Lönen har sänkts, farmen tar numera betalt för elen och de måste alltid be chefen om lov för att kunna ta emot besök. Bara 3 av de 46 arbetarna har numera nyckel till grinden som man passerar in till farmen. De har alltså inte fritt tillträde till sitt eget hem längre.
– De är rädda att medierna ska ta sig in på gården och få reda på hur de behandlar arbetarna. Därför begränsar de arbetarnas eget tillträde till farmen, säger Trevor Christians, ordförande för fackförbundet CSAAWU, som organiserar arbetarna på farmen.
De sydafrikanska lantarbetarna har de lägsta lönerna i landet och farmägarna har blivit en ersättning för ett bristande socialt skyddsnät. Det menar Joachim Ewert, sociologiprofessor vid universitetet i Stellenbosch. Han definierar förhållandet mellan farmägare och lantarbetare som neopaternalism.

– En farmare behöver inte ge arbetarna hus att bo i eller transport. Men arbetarna saknar pengar till en bil så de måste hämtas. Den här typen av förhållande utvecklas av behov, säger han.
Han medger att det som utan tvekan skulle kunna bryta det förhållandet och göra livet lättare för arbetarna är högre löner. En anonym lantarbetare, vars chefer väljer att betala skolavgifter för hennes barn, känner att det ofta används som ett argument mot att höja hennes lön eller ge henne mer självständighet.
– De bestämmer hela tiden vad som är bra för oss men vi är människor vi också. Vi kan bestämma själva! Betala oss högre löner så betalar vi våra egna avgifter, säger hon.
Artikeln är ett resultat av ett examensarbete som skribenterna gjort på journalistprogrammet i Göteborg.