TRÖGT. Sydafrikas utrikesminister, klimatmötets ordförande Maite Nkoana-Mashabane lyckades fullborda mötet halv sex på söndagsmorgonen, ett och ett halvt dygn efter tidtabellen.Foto: LEHTIKUVA / AFP PHOTO / STEPHANE DE SAKUTIN

"Historiskt men inte perfekt"

Om fyra år ska den vara klar, vägkartan som stakar ut hur alla världens länder förbinder sig till lagligt bindande åtaganden för att bromsa klimatförändringen. Det blev klart på Durbanmötet som klubbades av på söndagsmorgonen.

DURBAN  FN:s klimattoppmöte i Sydafrika slutade i en deklaration om en vägkarta mot ett klimatavtal som binder hela världens länder att minska utsläppen. Men texten är urvattnad och innehållet inte på när så ambitiöst som EU förespråkade. Mötesvärden Sydafrika betecknar utfallet som balanserat. Finlands miljöminister Ville Niinistö (Gröna) betonar framstegen.

- Det är historiskt med lagligt bindande klimatpolitik, om vi sedan talar om ett avtal eller ett protokoll. Formuleringen blev lite otydlig, säger han till Hbl minuterna efter att det rekordlånga klimatmötet i Durban har slutat vid halv sextiden på söndagsmorgonen, ett och ett halv dygn efter tidtabellen.

Nu är det i alla fall klart att förhandlingarna om vägkarta ska påbörjas strax efter nyår och slutföras till 2015. Själva klimatavtalet ska träda i kraft 2020.

- Ett betydelsefullt steg framåt som kommer att leda till ett globalt avtal om minskade koldioxidutsläpp. Det är en tydlig signal till affärslivet och investararna om ett steg mot ett kolsnålt samhälle, säger Storbritanniens klimatförhandlare Chris Huhne till BBC.

Mötesdeklarationens formuleringar och villkor ältades hela natten efter timtal av kohandel då varken USA, Kina eller Indien ville ha lagligt bindande förpliktelser, åtminstone inte så där väldigt bindande. Men när texten hade urvattnats tillräckligt mycket nådde man konsensus om målet för vägkartan genom den hyperdiplomatiska formuleringen "överenskommet utfall med laglig kraft" (eng. agreed outcome with legal force) i stället för det byråkratiska "lagligt ramverk" eller det entydiga "protokoll".

- Det är det största mandatet klimatkonventionen har nått sedan beslutet om Kyotoprotokollet (1997). Det är en stor framgång som gör det möjligt att vi håller den globala uppvärmningen under 2 grader, säger Niinistö.

Kyotoproptokollet får en andra åtagandeperiod, vilket inte betyder särskilt mycket för utsläppen. Poängen är snarast att EU:s utsläppsdirektiv också de närmaste åren kommer att lyda under internationell rätt. Lagligt bindande, precis som hittills, alltså.

Niinistö delar uppfattning med många bedömare att EU:s förmåga att bilda en bred allians med de minst utvecklade länderna och de minsta östaterna var nyckeln till den kommande klimatregimen. Tillsammans kunde fronten sätta press på de största utsläpparna.

- Det var tuffa förhandlingar, men Kina och Indien rörde också på sig ganska mycket. Jag hoppas att det här jobbet som EU gjorde bär fukt också i framtiden. Åtminstone får FN-processen mera trovärdighet när vi bådde en lösning till slut.

Indien stretade emot in i det sista med argumentet att västländerna (främst USA) inte har hållit sina löften om utsläppsminskningar fast de har släppt ut mest genom tiderna. Då är det orättvist att fattiga indier ska omfattas av ett bindande avtal. EU anser att Kina och Indien är så snabbt växande ekonomier att de inte kan jämställas med de minst utvecklade länderna, och att deras utsläpp är så stora att de måste göra något. Kina stödde Indien och kritiserade de övriga u-länderna som ställt sig på EU: sida.

- Med vilken rätt säger ni till oss vad vi ska göra? Vi minskar våra utsläpp. Vi vill se att ni också gör någonting, sade Kinas chefsförhandlare Xie Zhenhua.

Men Kina och Indien gav slutligen med sig när Bangladesh hade betonat att det trots allt behövs ett globalt avtal, när ordförande Sydafrika hade uppmanat EU och Indien att lämna plenisalen tills de bilateralt rett ut sin interna dispyt och slutligen när Brasilien hade tagit fram nya formuleringar.

Beslutet om vägkartan är historiskt också i den meningen att FN nu för första gången har antagit ett dokument som skriver ut att det finns en skillnad mellan de utsläppsminskningar länderna har åtagit sig och det som klimatpanelen IPCC  säger är ett minimum för att verkligen bromsa klimatförändringen.

Till Durbanbesluten hör också att världen ska få en fond för finansiering av klimatinvesteringar i u-länderna. Den ska kanalisera största delen av penningflödet som ska växa till 100 miljarder dollar om året 2020. Oklart är varifrån pengarna ska tas, alltså andelen budgetmedel och privata pengar, och hur de ska styras så ändamålsenligt som möjligt.

Under den sista mötesnatten utspelades bisarra scener. Venezuelas chefsförhandlare Claudia Salerno steg upp på sin stol och smällde med sin namnskylt för att hon ansåg att Sydafrika förbisåg vissa u-länders ståndpunkter.

- Det här avtalet tar livet av oss. Det är en fars. Det är omoraliskt att begära att u-länderna säljer sig för 100 miljarder dollar, skrek hon.

Venezuela var dock inte på långt när det enda landet som fick ge efter. Ville Niinistö är tydlig med att lösningen inte är optimal för Finland. Han fick inte den modell han ville för beräkning av tillgodogörande för skogens kolbindande förmåga när avskogningens nettoeffekter på klimatet kalkyleras.

- Det är inte ett perfekt resultat.

Finland drev hela tiden på sin egen kalkylmodell, men ordföranden i den arbetsgruppen tog ingen notis. Och när den detaljen kom upp i plenisalen var det stora beslutet redan klubbat.

- Det var tråkigt, men det fanns inget vi kunde göra. Vi kunde inte pilla in den här formuleringen efteråt. Det fanns inget alternativ, vi kunde inte fälla klimatavtalet heller.