Biståndsprojekt måste klara klimatspärr

I Madagaskar tvingas många leva tre månader av året på litchifrukt på grund av att jorden är så utarmad. Landet drabbas av allt mer frekventa cykloner och stora arealer av regnskog har huggits ned, vilket lett till att lokalbefolkningen till och med använder skyltar som bränsle. Utvecklingsländerna drabbas allra hårdast när klimatförändringen förändrar odlingsvillkoren och väderleken.

Därför går Utrikesministeriet nu in för att försvara miljöhållbarheten i samband med biståndsprojekt. I praktiken handlar det om en lista på elva frågor med fokus på projektets klimatpåverkan. Projekten kommer i fortsättningen att godkännas först efter att projektplanerarna kunnat påvisa att de beaktar frågorna.

– Om man till exempel bygger en fabrik måste man beakta luft- och vattenutsläppen eller se till att skogsbruket inte bidrar till att öka utsläppen, säger Tito Gronow, chef för ministeriets klimatgrupp.

Enligt Gronow, som har doktorerat i miljöekonomi och utarbetat checklistan för klimatsäkring, är teamet nu på slutrakan. Arbetet kan köra i gång inom några månader, när UM har fått respons på pilotprojekten.

– Vi har identifierat tre projekt som vi ska testa metodologin på. Ett projekt gäller meteorologi i Stillahavsområdet, ett gäller floden Mekong i Asien och det tredje är ett skogsprojekt i Afrika.

Projekten medför olika utmaningar ur klimatsynvinkel.

– Afrika är mer direkt utsatt för klimatförändringens negativa inverkan, med svår torka och hetta, alternativt svåra översvämningar, som följd. I Asien finns mer industri. Utmaningen där är att bekämpa utsläppen.

Projekten kan delas in i tre olika kategorier.

– Projekt som omfattar infrastruktur, till exempel vattenkraft och olje- eller gruvindustri, har ofta en negativ inverkan på klimatet och miljön. En annan kategori där risken är stor är mark- och skogsanvändning. I den tredje gruppen, som omfattar genus- och utbildningsfrågor, är miljörisken däremot mindre, säger Gronow.

Finland en pionjär
EU gav ut de första mycket allmänna riktlinjerna för klimatfrågor inom biståndsarbete 2004. Danmark var det första landet som började med en nationell metodologi, och sedan starten 2005 har landet genomfört ett klimatsäkrat pilotprojekt i Kenya, med uppmuntrande resultat.

De flesta andra EU-länderna har först under de två senaste åren börjat formulera egna verktyg för klimatsäkring. Finland hör enligt Gronow till pionjärerna. Initiativet hänger ihop med att UM förnyar hela biståndsförvaltningen, bland annat flyttar projektplaneringen till internet.

Initiativet till klimatsäkring av alla biståndsprojekt togs redan hösten 2010 i samband med en diskussion med olika folkrörelser.

– Vi vill ha en fortlöpande dialog om klimat- och miljöfrågor med alla parter, inklusive affärslivet och folkrörelserna, säger Gronow.

Han tycker att det har skett en betydande förändring i förhållandet till klimatfrågor i utvecklingsländer under de tre år han har jobbat som chef för klimatgruppen.

– Det har skett en markant förändring på alla nivåer i förhållningssättet till klimatfrågor och biståndsarbete. När det gäller biståndsarbete talas det mer om klimatfrågor än tidigare. Efter Köpenhamnsmötet har man börjat inse att det ofta är de känsliga grupperna i utvecklingsländerna, kvinnor och barn, som är mest utsatta för svåra förhållanden.

I till exempel Zambias eget pinfärska utvecklingsprogram är klimathållbarhet en central del inom alla sektorer. Enligt UM tar de afrikanska regeringarna klimatförändringen på allvar.

Finns det en risk att den sista i kedjan, till exempel en fattig jordbrukare i Afrika, påverkas negativt?

– Jag tror inte det, tvärtom kan vi i samband med jordbruksprojekt hjälpa dem att välja sådana sorter som anpassar sig till nya förhållanden. När temperaturen stiger uppstår också nya sjukdomsrisker som vi kan lära invånarna att skydda sig mot.

Syftet är enligt Gronow att dels hjälpa folk att anpassa sig till klimatförändringen och klara sig trots den, dels hjälpa länder med mycket industri att minska utsläppen.

Kepa positivt
Tuuli Hakkarainen, biståndspolitisk expert på Servicecentralen för utvecklingssamarbete Kepa förhåller sig positivt till UM:s verktyg för klimatsäkrat bistånd. Kepa har egna riktlinjer för sina medlemsorganisationer som jobbar med bistånd. Men målet är detsamma.

– Huvudmålet är hållbarhet, och klimatförändringen medför en ny dimension i arbetet. Vi strävar efter att alla projekten är hållbara och att resultaten bevaras också efter att projekten slutförts. Man kan inte sätta i gång projekt som nollställs om tio år på grund av klimatförändringen. Därför är det viktigt att den beaktas redan i planeringsskedet.

Hakkarainen poängterar att ett klimatsäkrat biståndsarbete inte ensamt kommer att räcka för att bekämpa klimatförändringen. Det är en så enorm utmaning att det som behövs är ett ambitiöst internationellt klimatavtal, och därtill en klimatfond separat från biståndspengarna, anser hon.

– Klimatförändringen kommer att märkas allra mest just i de fattiga länderna och därför går utvecklingssamarbetet och klimatarbetet hand i hand. Många gånger är det just fattigdomen som driver folk till att använda brännved, som bara ökar klimatförändringen genom att skogen huggs ned.

Enligt henne kan man inte bekämpa klimatförändringen effektivt utan att befatta sig med fattigdomsproblemet.

– Och fattigdomen kommer inte att försvinna om vi inte befattar oss med klimatförändringen.

FN:s rekommendation är att 0,7 procent av bnp ska gå till biståndsarbete. I fjol var andelen 0,55 procent. Jyrki Katainens regering har kommit överens om att frysa biståndsanslagen för 2013–2014.

– Vi är mycket besvikna och oroliga över beslutet. Det ser ut som om regeringen håller på att ge upp målet, säger Hakkarainen.

Andelen ökar