När två konstverk blir nästan för lika

Urbana siluetter som hastar fram, rörelser och skuggor, allt sammansvetsat av en mörk färgpalett. Det här är centrala teman i Anu Kauhaniemis och Henrika Lax målningar Avfärd (Lax 2004) och Urbaani tila (Kauhaniemi 2009). Båda är födda på 70-talet och har studerat vid Konstindustriella högskolan ungefär samtidigt. Verkens slående likhet var ingenting någon av dem hade lagt märke till förrän i sommar när båda nu ställer ut på galleri Uusitalo i Billnäs. Kauhaniemi i egenskap av juryutvald inom ramen för årets Young Artists-tävlingen, Lax som fri konstnär. Enligt Lax utlöste insikten om målningarnas kongruens en känsla av förvirring hos henne.

– Jag kommer in och ser till min stora förvåning att min gallerist hade hängt upp några målningar ur min utställning Avfärd. Först efter en god stund inser jag att det ju inte alls är mina verk, utan någon annans. Frågan är ju var gränsen går, när någon kommer för nära, så nära att man märker att någon faktiskt står på ens tår. För mig gick gränsen tydligen där, när jag själv en god stund stått och tittat på mina målningar, trott att de var mina, för att småningom fatta att de inte är det.

Svårt att förhålla sig

Tidningen Västra Nyland publicerade i maj en bild av en av Kauhaniemis målningar. Då fick Lax via vänner ta emot gratulationer för att hon ”fått en bild på sin målning i tidningen”.

– Det kändes svårt att veta hur jag skulle förhålla mig. För att dra en parallell, tänk på en författare som läst hälften av ”sin roman” och småningom inser att den är skriven av någon annan.

Under vernissagen uppmärksammade Lax Kauhaniemi på att deras serier starkt påminde om varandra. Kauhaniemi kollade upp saken på webben och blev förvånad även hon.

– Inom konst cirkulerar ofta samma teman bland konstnärer. Alla har ändå en specifik handstil, ett grepp som tillför en ny tolkning. Min tanke med verken var att studera människors gemensamma, offentliga utrymmen via en komposition av ljuskontraster. Det här är visserligen något Henrika också använder sig av. Hennes bilder kanske ändå är mer ögonblicksaktiga medan jag använder en aning mer färg, även om färgvärlden i båda verken förstås är mörk, säger Kauhaniemi.

Lax för sin del berättar att hennes ambition varit att genom den avskalade paletten och valörmåleriet föra tankarna till nostalgi och en känsla av något som redan passerat. Miljön i form av Helsingfors järnvägsstation är hos henne medvetet vald som en plats folk ska kunna identifiera sig med.

– Själv är jag så helt ett barn av postmodernismen att det för mig hittills inte funnits annat än text och intertext, och därmed är plagiat egentligen en omöjlighet. I dagens läge kan en konstnär inte själv göra någonting åt saken. Därför är jag glad att frågan tas upp i medierna. Det finns en skillnad på kommenterande konst och det som kanske kunde kallas ”plagiat”. Om man i första hand arbetar med intertexter och kommentarer, är tanken vanligtvis att publiken vet om att det handlar om den genren. Då blir det lite som en kurragömmalek, där betraktarens uppgift blir att försöka klura ut vad verken hänvisar till. Om man inte gör den här typen av konst, men kommer nära någon annan, förväntas man nog uppge sina referenser, för att inte riskera att bli betraktad som plagierare. En samtida nutidskonstnär hör inte till detta konsthistoriska allmängods, som kan användas utan referens. I det här fallet handlar det ju om en konstnär, som har urbana miljöer, inte intertexter, som sitt tema och som inte har an- gett någon form av kommentarer eller problematisering av sin närhet till en annan konstnär.

Lever i samma omvärld

Kauhaniemi håller med om att det är svårt att dra allmänna gränser för plagiat men poängterar att tanken på att någon med avsikt kopierar andras verk känns både skrämmande och galen.

– Varför skulle någon vilja göra så? Min egen avsikt har aldrig varit att kopiera Henrikas verk. Visst har jag råkat på tavlorna ett par gånger men jag minns inte till exempel järnvägsstationen. De motiven såg jag först på hemsidan. Vi har helt enkelt båda råkat vilja måla människor i stadsmiljö genom en liknande färgvärld. Vi lever trots allt i samma omvärld och tar del av samma idéer. I dag är det svårt att hitta ett tema som ingen annan också skulle finna intressant, vilket gjort att det mer sällan talas om plagiat. Många konstnärer låter sig förstås, i dag mer än någonsin förut, inspireras av varandra och utgår ofta från andra verk. Redan när man till exempel går på museum kan man ju samla ihop intryck och använda sig av dem. Jag personligen påverkas i hög grad av reklamvärlden och alla kommersiella budskap runt om oss. Jag kommer fortfarande att fortsätta jobba med fler bilder på temat människor i stadsmiljö, åtminstone en tid.

Likheten i verken stör inte Kauhaniemi, åtminstone om man tittar på serierna som helhet. Enligt henne är skillnaderna flera, både i tema och teknik och hon ser helst att tittaren själv får avgöra. Det gör även Lax vars känslor fortfarande är många.

–­­­­ Jag har inget emot Anu som person. Problemet ligger på det professionella planet, eftersom ingenting görs i ett tomrum. En konstnär söker till en offentlig tävling och utses av sakkunniga som en av vinnarna. Ändå finns en påtaglig likhet med de verk jag ställt ut offentligt 2004. Det man som konstnär skapar inom sitt område och som visats i offentligheten tycks inte ha någon betydelse alls. Det är ju helt förbluffande att kännedomen om samtidskonsten är så svag.

– För mig är frågan lika relevant, vare sig plagiatet varit medvetet eller omedvetet. Är man omedveten om sitt plagiat visar det att man inte satt sig in i sitt område och inte känner till sammanhanget för sitt eget skapande. Det handlar om en viktig diskussion inom konst, kultur, samhälle, etik och juridik. Frågan om gränserna för plagiat är i dag en het potatis också inom lagstiftningen, eftersom datatekniken och internet har förändrat möjligheterna att kopiera, stjäla och mixa ihop sitt eget av existerande beståndsdelar inom både bild och musik.

Galleristen Marjukka Uusitalo som ställer ut både Lax och Kauhaniemi beklagar för sin del allmänt det som hänt. Även hon förundras över likheten mellan verken.

– Jag har talat med båda två och kommit fram till att diskutera är det bästa vi kan göra. Det här är ett väldigt sällsynt läge. Det vore onekligen intressant att höra om det finns fler liknande fall, speciellt i ett litet land som Finland. Jag hoppas att situationen kan öppna konstnärers ögon för att det ibland behövs en viss försiktighet.