Ångestfylld dag för singeln

Under de år jag levde som singel var söndagarna värst. Fredagar och lördagar var det fritt fram för diverse kamratliga aktiviteter, men på söndag blev det stopp. Jag slutade ringa för jag gissade svaret: ”... mjo det vore trevligt men jag känner mig lite lat/vi ska titta på film/besöka älsklingens familj.”

Så vad gör man? Efter att ha ringt igenom bekantskapskretsens singlar som klokt nog bokat upp sig återstår få alternativ: 1. Ringa familjen som bor avlägset på annan ort. 2. Hyra en hel säsong av en tv-serie. 3. Tillaga en utsökt måltid. Den här förbaskade känslan som kallas ensamhet utvecklades oftast till magont där vid 14-snåret. Efter några timmars ensamhet ledde den oftast till allmän livsångest (Tänk om jag alltid kommer att vara ensam?). Eller ännu värre: Tänk om jag dör ensam?

När sedan smällkalla februari uppenbarade sig gick det inte att undgå dem: annonserna för parromantik. Jag var inte bitter, nej, men ändå kändes gulligullet som ett långfinger riktat rakt mot mig (Du är misslyckad, du är singel!).

Visst kan man hävda att alla hjärtans dag finns till för att hylla den goda vännen. Men är jag riktigt ärlig ekar förklaringen ihåligt. Jag tänker på den hjärtskärande scenen där singlarna Carrie och Miranda i Sex and the city-filmen sitter på en restaurang på alla hjärtans dag. Omringade av kuttrande par och röda dekorationer börjar de gräla om sina förhållanden.

I dag på alla hjärtans dag är det okej att inte enbart tänka rosa tankar.