Utblick Världen: Osannolik oppositionsledare

Med två veckor kvar till valet gör den traditionella liberala oppositionen inte mycket väsen av sig. Den som sätter sig upp mot den högsta religiösa ledaren ayatolla Ali Khamenei och det religiösa ledarskapet är i stället den nuvarande presidenten, Mahmud Ahmadinejad. De religiösa ledarnas tidigare guldgosse, vars ifrågasatta seger i presidentvalet 2009 skyddades med kulor och tårgas av revolutionsgardet.

Ahmadinejad hamnade på kollisionskurs med det religiösa ledarskapet 2011 när han försökte utnämna sina egna anhängare till nyckelposter utan att ha fått Khameneis godkännande. Den högsta ledaren visade mycket tydligt vem det är som har makten i det iranska samhället och det var nära att Ahmadinejad skulle ha fått gå. Han fick sitta kvar men utan stora möjligheter att påverka.

Men nu har han blivit en oväntad enmansopposition som vägrar godkänna prästerskapets beslut. Av de 680 kandidater som anmälde sig till presidentvalet godkändes åtta – sex av dem nära knutna till regimen och två rätt okände liberalare kandidater. Bland de refuserade fanns inte bara den tidigare presidenten och revolutionsledaren Ali Akbar Hashemi Rafsanjani utan också Ahmadinejads närmaste rådgivare, Esfandiar Rahim Mashaei.

Och det fick Ahmadinejad att gå i taket. Medan Rafsanjani godkänt beslutet – även om han uttryckt sitt missnöje – så har Ahmadinejd tagit strid. Få tror att han kan lyckas: det mäktiga Väktarrådet har rätten att sålla bort de kandidater som inte anses vara passande.
Men Ahmadinejad kan göra livet surt för sin efterträdare. Han har fortfarande ett stort stöd hos folket och kan skapa en plattform för sig själv där han destabiliserar ledarskapets försök att skapa en enad front.

Den traditionella oppositionen har blivit rätt brutalt tystad. Enligt den brittiska tidningen Guardians beräkningar finns det 2 600 politiska fångar i Iran. Den största delen är dömda på mycket suddiga anklagelser som att ha agerat mot den nationella säkerheten eller att ha gjort propaganda mot regimen.
Inför valet har internetcensuren skärpts ytterligare och det kräver rejäl teknisk kunskap för att komma åt förbjudna sidor som Facebook eller BBC:s persiska version.

Den gröna revolutionen efter presidentvalet 2009 var en föregångare till den arabiska våren i fråga om bruket av sociala medier. Budskapet om var nästa protest skulle hållas spreds via Twitter och Facebook – och det är något regimen absolut inte vill se att händer igen.
År 2007 intervjuade jag bloggare i Teheran, som då ännu vågade sig på något slag av samhällskritik. De flesta har tystnat av rädsla för fängelsestraff eller försökt göra sig ännu mer oåtkomliga. Många har flyttat utomlands för att kunna andas friare. Årets val lär inte ändra på det. Hoppet om förändringar är minimalt.
Skribenten är avdelningsredaktör för utrikesredaktionen.