Sanna Karlsson: Made in Bangladesh

På onsdagskvällen satt jag och följde med nyhetsbyråer och bildbyråer illa berörd av de grymma scener som utspelades i Dhaka och lovade mig själv att jag ska bli en mer samvetsgrann konsument. Och så gick det ändå som det gick. Jag och alla andra som dagligen gör samma val kan skylla på mycket: vanans makt, låga priser, snygga kläder.
Men samtidigt vet vi ju innerst inne att när det blir riktigt, riktigt billigt så är det någonstans någon annan som betalar priset.
I onsdags var det de minst 240 textilarbetare – sannolikt väldigt många fler – som dog i huskollapsen i Dhaka.

All skuld kan inte läggas på de västerländska klädkonsumenterna. I det här fallet spelade en oerhörd känslokyla in: redan i tisdags kom rapporter om sprickor i väggarna och polisen krävde evakue­ring. Men fabriksledningen beordrade arbetarna tillbaka till produktionslinjerna.
Premiärminister Sheikh Hasina lovar att de ansvariga ställs inför rätta – men det finns en kultur av straffrihet i Bangladesh för den som har de rätta kontakterna. Den nygrundade tidningen Dhaka Tribune räknar upp alltför många fall där de ansvariga för textilfabriker som brunnit eller rasat inte ställts till svars. Byggregler och brandsäkerhetsföreskrifter gäller också bara dem som inte mutar sig till undantag.

I januari, efter den förödande branden på textilfabriken Tazreen i november, lovade regeringen att inget liknande ska hända igen. Mindre än fyra månader senare var det dags.
Samtidigt är arbetstillfällena fabrikerna erbjuder guld värda för de många outbildade kvinnor som finns i det utfattiga landet.
Så länge som suget efter billiga kläder är stort och kedjorna av underleverantörer långa och förvirrande, så länge som klädkedjorna kommer undan med att skylla på att de inget visste och som fackföreningarna har svårt att få fotfäste i fabrikerna, så länge kommer textilarbetarna att betala priset.