En ny läroresa för Eriksson

3 000 m hinder

Det var en misstrogen 24-årig hinderlöpare som tittade på resultattavlan i pressområdet på Luzjnikistadion. Sandra Eriksson hade nyss löpt i mål som åtta i sitt försöksheat med tiden 9.45,57 – ett par sekunder långsammare än vad hon hade hoppats på. Farten i det andra heatet var från första början klart snabbare än i Erikssons heat och inget tydde på att Erikssons karriärbästa VM-prestation skulle räcka till final.

Etiopiska duon Etenesh Diro och Hiwot Ayalew ryckte ändå tillsammans med Kenyas Lydia Chepkurui i väg från resten av truppen som inte lyckades hålla samma fart som de afrikanska medaljkandidaterna. Kunde det här vara Erikssons chans?

Eriksson stod tyst i intervjuzonen och stirrade stint på teverutan. Men då hemmanationens Natalija Gortjakova överskred mållinjen med en tre sekunder snabbare tid än Eriksson, sjönk Eriksson ihop på golvet.

Efter ett tiotal tysta sekunder steg hon upp med ett besviket ansiktsuttryck.
– Jag är jättebesviken. Jag var säker på mig själv att jag skulle greja det här, säger hon med blicken mot marken.

När bara de fem snabbaste per heat avancerar direkt till final är det tiden som avgör. För Eriksson hade det krävts en förbättring av hennes personbästa för en finalplats men tempot i hennes heat var ödesdigert. Också det sista varvet var för långsamt. Eriksson klarade de sista fyrahundra metrarna på 79 sekunder – tre sekunder långsammare än i rekordloppet i FM.
– Jag trodde att jag skulle ha varit färdig för taktiken. Tempot var ojämnt och det var ingen balans i loppet. Det var jobbigare mentalt än fysiskt, säger hon.

All heder åt Eriksson som ännu två varv före slutet hängde med täten på en sjätteplats, men det sista lilla fattades. Det vet Eriksson själv och hon kritiserar sig med skarpa ord.
– Jag vill inte springa för att lära mig längre. Det skulle jag inte göra i år heller. Jag borde ha börjat spurten tidigare.
– Jag följde täten ganska länge och jag vet inte riktigt i vilket skede jag tappade dem. Det blev en liten lucka och små luckor blir lätt stora, säger Eriksson besviket.
Erikssons varumärke, spurten, var som vanligt ursinnig men den räckte inte. Eriksson bröt dessutom mot en av sina viktigaste regler: förlora aldrig ett spurtupplopp. Eriksson lyckades inte på sista hundringen ta sig förbi Algeriets Amina Bettiche, men ännu bittrare hade det varit om just de sju hundradelarna som skilde löparna åt hade avgjort den sista finalplatsen.

Taktikspelet tärde utan tvekan på Erikssons tid. Ett jämnare tempo och Eriksson hade enkelt putsat sitt eget rekord – och varför inte nationsrekordet 9.40,28.
– 9.40 betyder ingenting för mig. En tid under 9.30 så är jag nöjd.
– Men i ett sådant här lopp vet jag inte om jag kan göra en bra tid, säger Eriksson och påpekar att hon oberoende av omständigheterna vill kunna prestera bra.

Det blev i varje fall en karriärbästa 18:e plats i VM för Eriksson. Härnäst gäller det för henne att bearbeta besvikelsen och blicka framåt.
– Jag vet att jag är i bra form. Jag åker hem så fort som möjligt, gråter lite och tar nya tag, säger Eriksson vars rekordform fortfarande sitter kvar.

Rent tävlingsmässigt lär Elittävlingarna i Tammerfors och Sverigekampen åtminstone vara inprickade i tävlingskalendern och Johanna Lehtinens finska rekord ska krossas bara Eriksson får chansen. Men efter den stora VM-besvikelsen sätter Eriksson också upp ett större mål för sig.
– EM i Zürich. Nästa år är det inte final som gäller. Det ska bli poängplats. Minst, säger hon.