Roos siktar på tidig comeback

Hon flyttar den högra kryckan till den vänstra handen innan hon sträcker fram den högra för att hälsa.

– Om jag först går och byter till träningskläder och kommer tillbaka sedan, säger hon frågande men samtidigt bestämt.

Sedan hoppar hon, med hjälp av kryckorna, upp till övre våningen. Det går inte speciellt snabbt men efter en stund hörs det igen klonk, klonk, klonk, då hon är på väg tillbaka ner för trapporna.
Bara en minut senare ska hon upp tillbaka för att fotografen ska få knäppa bilder medan hon kör rehabiliteringsträning för sitt skadade knä.
Alexandra Roos vardag handlar – på nytt – om att kämpa sig tillbaka från en skada.

Överraskande besked

Det var meningen att vara en litet ingrepp som skulle rätta till det sista efter korsbandsskadan som spolierade största delen av förra säsongen. Det skulle vara början på något nytt då hon med ett friskt knä, en enorm hunger och en brinnande iver var på väg till ett nytt lag för att ta följande steg i karriären.
Men då läkaren bad henne komma in på sitt rum efter operationen för att höra vad läget var, i stället för att berätta det vid sjukhussängen, började hon ana att allt inte stod rätt till.

– Han hade hittat en broskskada han inte visste fanns. Det borrades ett hål i mitt ben så att stamceller från benmärgen ska komma fram och kunna bilda nytt brosk, säger Roos.

I stället för tre veckors rehabilitering får hon nu finna sig i att vara tillbaka på handbollsplanen först i oktober eller november. Eller i december om man vill tro hennes läkare. Att det kom som en chock är lätt att förstå.

– Jag bara stirrade in i väggen och förstod inte riktigt vad som just hänt. I ett par dagar vägrade jag tro att det kunde vara sant. Sedan accepterade jag det, säger hon och skakar på huvudet.

Nya utmaningar, större roll

Korsbandsskadan höll henne borta från spel fram till januari i år vilket betydde att hon under våren inte riktigt fick den roll hon hade hoppats på i Skövde HF i Elitserien. Därför bestämde hon sig för att flytta till Skara HF i Allsvenskan.

– Jag ville ha ett nytt lag som ville ge mig ett större ansvar. Jag är van vid att ha stort ansvar och vara den som kan avgöra. De var intresserade av mig redan inför förra säsongen och de satsar hårt på att ta sig tillbaka till Elitserien. Det kändes motiverat och enkelt att hoppa på den idén, säger hon entusiastiskt medan hon rättar till bandaget kring benet.

Kryckorna står lutade mot soffan i gymmet i Tali. Bara nio dagar efter operationen har hon inlett den långa vandringen tillbaka. På programmet står rehabträning och styrketräning för överkroppen.

– Nu tränar jag egentligen allt som är omkring det skadade knäet, säger hon och lyfter upp benet.
– Jag måste se till att så lite som möjligt av musklerna försvinner. I åtta veckor ska jag använda de här och se till att inte gå på benet, säger hon och nickar mot kryckorna.

Någon smärta känner hon inte i knäet och kontrasten mot hur det var efter den förra operationen är rätt stor. Då gjorde sig knäet påmint hela tiden och hon kände att det inte alls gick framåt. Nu känner hon ingen smärta men måste ändå vara försiktig och använda kryckor då hon rör på sig.

– Det är mentalt lite jobbigt att vara tvungen att använda dem då jag inte känner att jag behöver dem.

Brinner för handbollen

Då hon talar om sin skada, operationen och rehabiliteringen sitter hon lugnt tillbakalutad i soffan och låter blicken svepa över rummet. Men då det blir tal om att få vara med på det nya lagets träningar, spela handboll igen och framför allt då det blir tal om kommande matcher lutar hon sig framåt och berättar med glödande ögon hur mycket hon väntar på det.

– Det tjänar inget till att vara negativ. Nu gäller det att tänka positivt och jobba med rehab varje dag. Jag vill ju spela. Det är handisen jag lever för, säger hon medan blicken blir intensivare för varje ord.

Orden kommer snabbare då hon börjar tala om handbollen i stället för rehab.

– Jag ska vara med mitt nya lag också om jag inte kan delta i träningarna i början. Men det finns mycket jag kan göra. Jag ska följa med träningarna, titta på matcher och lära känna spelarna. Jag vill börja känna mig som en del av laget trots att jag inte kan spela, säger hon.
– Jag har redan lärt känna laget en del och börjar känna mig hemma där.

Trots att läkarens besked efter operationen var att hon är tillbaka på handbollsplanen och i matchskick strax före jul har Roos själv andra planer.

– Mitt mål är att vara tillbaka i oktober eller november. Serien börjar i slutet av september så då missar jag inte så farligt mycket, säger hon med ett leende.
– Dessutom finns det några landslagsmatcher vid samma tidpunkt som jag bara inte kan missa. Jag har aldrig fått möta sådant motstånd med landslaget.

Hon talar om EM-kvalet där Finland ställs mot Frankrike, Island och Slovakien i en grupp där varje poäng skulle vara en stor bragd för de blåvita damerna.

– Det skulle vara perfekt att kunna vara med i de matcherna, säger hon med iver i rösten.

Men hon lugnar snabbt ner sig själv.

– Jag måste låta knäet läkas i fred så att det inte växer ihop snett. Nu kommer det att handla om att hitta rätt balans mellan att trycka på och vara försiktig. Det är ju därför jag har fystränare och sjukgymnaster som hjälper.
– Hälften av skadan är ju en mental kamp. Förra gången jag återhämtade mig från knäskadan gick det otroligt långsamt. Nu känns det som om jag kan spela och hoppa i dag. Men det finns de som kan det här bättre än jag som sätter stopp för det och jag litar fullt på dem. Det här är en kamp jag inte skulle klara av själv och jag är tacksam att jag har kunnig hjälp att tillgå.

Men då hon väl är tillbaka på planen, oberoende av hur länge det tar den här gången, har hon några klara mål för sig själv och för sitt nya lag.

– Jag vill ta det här laget till Elitserien, jag vill själv tillbaka till Elitserien och visa vad jag kan. Det senaste ett och ett halv året har varit tungt då jag inte kunnat visa vad jag kan, säger hon.

Och det är inte bara negativt att ha missat en hel del matcher och träning på grund av skada. Det har gett Roos en chans att växa både som spelare och som person.

– Jag kände i våras att jag hade nytta av att jag varit borta så länge. Jag hade större tålamod och lärde mig att lyssna bättre på min kropp. Jag tror jag hittade ett lugn, det är något alla skadade idrottare tar med sig efter att ha varit borta, funderar hon.