OS-inlägget: Hur vill du ha dina britter?

Det land de förälskat sig i har ju varit de förtjusande förlorarnas nation. Landet som skapat så mycket briljant populärkultur med humor, ironi, sarkasm och självdistans som ledord. Landet som genom BBC och sina kvalitetstidningar varit en garant för objektiv och nyanserad nyhetsrapportering, samtidigt som sportjournalistiken charmat med sin obarmhärtiga och uppfriskande cynism.

Men guldregn i olympiska spel på hemmaplan har en förmåga att förändra folksjälen. Storbritannien har under veckan sakta men säkert förvandlats till USA, eller snarare den till flaggviftande självupptagna nidbild européer ofta har av USA.

Redan före OS-starten slog samtliga brittiska medier fast att värdnationen kommer att vinna minst 25 guld. Vad de glömde bort att berätta var att vartenda ett av de 25 gulden kommer att vara en fullständigt otrolig, ofattbar, svårförståelig supersensation.

Att de överlägsna britterna vinner guld i bancykling möts i resten av världen med en axelryckning i stil med ännu ett kinesiskt guld i bordtennis, men tittar man på BBC är varje heatseger en bragd i Braveheartklass. Inför lördagens friidrottspass var både Jessica Ennis och Mo Farah klara favoriter i sina grenar, med på tidningspressens skrällskala bleknade Davids seger över Goliat i jämförelse.

Euforin har lett till en uppsjö av festliga men helt verklighetsfrämmande analyser där OS-medaljers verkliga inverkan på folks vardagsliv överskattas grovt. En tidnings sportchef sade i tv att lördagens medaljer läkte hela nationens sår som förorsakats av fjolårets kravaller – som om en arbetslös 20-årings syn på samhället skulle förändras av några roddguld i Eton. En annan skribent påstod att främlingsfientliga Daily Mails upplaga kommer att rasa som en följd av Somaliafödda Mo Farahs OS-guld. En tredje skrev att brittiska tonåringar i fortsättningen inte längre kommer att uppskatta dokusåpor när de nu fått riktiga hjältar.

Men det är lätt att förlåta britterna om de för någon dag tappar verklighetskontakten. Var och en sig för sig är de brittiska favoritsegrarna ingenting märkligt, men som helhet är nationens olympiska förvandling remarkabel.

Från 1928 till 1992 vann Storbritannien mellan en och sex guldmedaljer per OS. Mer än så blev det aldrig, fast britterna också deltog i samtliga bojkottspel. Ett riktigt bottennapp noterades i Atlanta 1996 då landet kom hem med ett enda guld, vunnet av Steve Redgrave och hans roddkompisar.

Då vreds pengakranen på. Intäkter från National Lottery medförde att det plötsligt var en lottovinst att vara en olympisk idrottare i Storbritannien. Och när det gäller idrott går det som bekant att köpa framgång.

Redan i Sydney 2000 plockades elva guld. I Aten fyra år senare stod britterna för nio segrar och toppnoteringen 30 medaljer. I Peking var guldsaldot redan uppe i 19, ett resultat som kommer att slås i London. Det lär bli minst 25 till slut, det finns gott om bancykling kvar på programmet.

Hemmasuccén är ett faktum som bara växer i omfång. Det är kort sagt väldigt gott att vara en brittisk sportfantast just nu.

Vi anglofiler som vill ha våra britter självironiska och sarkastiska får lov att hålla ut en vecka till. Tids nog kommer de säkert tillbaka. Och dessutom är det bara två år kvar tills England nästa gång åker ur fotbolls-VM på straffar.