Kolumn: VM-stunderna vi minns

Biljettpriserna. Knappt hade den första pucken fallit i isen innan diskussionen gick het om de skyhöga priserna för att se en gruppspelsmatch i mängden. Genom tomma läktare visade VM-publiken vad den egentligen tyckte om prissättningen.

Medan Finland lyckades rädda ansiktet inte minst genom att lejonens turnering fortsatte efter kvartsfinalen har man i Stockholm mycket att bevisa om ett år. Det lär dröja innan IIHF nästa gång tycker att det är en bra idé att dela mästerskapet mellan två länder.

De odiskutabla förlusterna. Det började med magplasket mot USA i gruppspelet. Ingenting fungerade och insatsen var bedrövlig. Nästa match som värdnationen förlorade var den som inte fick förloras för att finalen skulle bli av – semifinalen mot Ryssland. Jevgeni Malkin sade att han förväntat sig mera av motståndarna, och 2–6 var knappast heller vad de regerande mästarna hade tänkt sig.

Kvartsfinalen. En av tio matcher med blåvita färger på isen fick gåshuden att resa sig – kvartsfinalmatchen mot USA. Efter katastrofen i gruppspelet tog Finland revansch på alla punkter och hoppet väcktes på nytt på arenaläktaren. Kanske kunde det här ändå bli hemmamästerskapet som slutar med guld?

Stjärnglansen. Eller rättare sagt avsaknaden av den. Första kedjan höll måttet och Jesse Joensuu steg fram i kvarten men i övrigt var det magert. Mikael Granlund såg trött ut, oberoende av hur ihärdigt han dementerade det, Petri Vehanen kom aldrig upp på fjolårets nivå och backarna spelade inte upp sig under turneringen, snarare tvärtom.

Och Mikko Koivu, han gjorde vad han kunde. Det finns en gräns för hur mycket en enskild spelare kan påverka truppen, och den gränsen var nådd för kaptenen i går då han blev sittande på spelarbänken när den andra perioden av bronsmatchen tagit slut. Koivu satt kvar och såg ut som att han försökte uppbåda krafter för att en sista gång peppa laget till att ta medaljen som fortfarande erbjöds.

Girighet går före fall. Girighet då det gäller biljettpriser och girighet när det kommer till målsättningar. Lika lite som publikintäkterna infriade Kalervo Kummolas förhoppningar levererade lejonenen det Hockeyfinland hoppades på.

Det var inte lite som begärdes av Jukka Jalonens mannar. Egentligen hade ingenting annat än guld gett upphov till lovsång. Att det inte blev minsta lilla brons gör att landslaget med darr på ribban kan hävda att det klarade skamgränsen. Men levde upp till förväntningarna – det gjorde VM-turneringen inte.