Med små steg mot stora mål

För ett år sedan gick det inte att få på den tajta löpskon som Giia Lindström nu ledigt snör fast. Plantar fascia-senan under foten hade slitits sönder och säsongen som inleddes med ett personligt rekord fick ett abrupt slut. Rehabiliteringen stal dyrbar träningstid, men i julas fick Lindström inleda löpträningen på allvar. Sex månader senare föddes hennes nya personbästa på 100 meter häck, 13,54 i säsongspremiären i Tammerfors i juni.

– Innan årets första tävling kände jag mig sliten. Jag blev överraskad över att tiden ändå blev så bra. Jag snubblade rejält på slutet och orkade inte springa för fullt hela vägen, analyserar Lindström.

Att förbättra det personliga rekordet är bara ett av Lindströms mål. Tekniken på häckarna måste bli mer flytande och för att nå 2012 års OS-gräns måste Lindström också komma ur startblocken snabbare.

– Om jag får starten att stämma kan jag knipa 0,2 sekunder. Jag tappar för mycket under de två första stegen, jag kommer inte upp i full fart före den första häcken. Gränsen för EM i Helsingfors nästa år är 13,35 sekunder. Den tror jag att jag kommer att klara i år. Det är dit jag siktar, det skulle vara fint med final på hemmaplan, men en semifinal är målet, säger Lindström.

För en vecka sedan tog Lindström ett rejält skutt mot hemma-EM då hon klarade av mästerskapets b-gräns genom att i häckkarnevalen i Jämsä ytterligare förbättra sitt personliga rekord till 13,45. Men vägen till hemma-EM är lång. Hon hymlar inte med att skadorna sliter på den mentala hälsan.

– Då jag skadade mig senast låg jag i sängen i två dagar och tänkte på att jag kommer att vara skadad hela säsongen. Sedan bestämde jag mig för att börja träna och tänkte på att det finns mycket jag kan göra trots skadan. Jag tränade på gym och vattengymnastik för att stärka små muskelgrupper, och försökte tänka på att jag inte förlorar något utan har nytta av allt då jag tillfrisknar.

Ett annat problem av Lindströms problem har varit att hennes muskler på baksidan av låret inte klarar av de svala förhållandena i Finland. Skulle de ekonomiska resurserna finnas skulle Lindström redan ha bosatt sig i ett varmare klimat.

– Jag hörde att Jonathan Åstrand och Hannu Hämäläinen har varit utomlands hela året, kanske det är det som är hemligheten bakom deras fart, säger Lindström.

Den finländska löpningen går mot en ljusare framtid. Förutom Åstrand och Hämäläinen finns det flera löften på damsidan. 18-åriga Nooralotta Neziri har sprungit den snabbaste tiden 13,43 på 100 meter häck men Ida Aidanpää och Elisa Leinonen har visat framfötterna.

– Nu blir det bra tävlingar i Finland. Konkurrensen hjälper alla att få bättre tider, säger Lindström.

Tyvärr har de framgångrika häcklöparna inte nytta av varandra i den dagliga träningen. Neziri bor i Björneborg, medan Aidanpää och Leinonen bor i Åbo. I stället blir det mångkamparen Tatu Pussila och sprintern Nora Liljestrand som står för träningsmotståndet i Kvarnbäcken.

Att det blev just häcklöpning var ingen självklarhet. Då både Lindströms mamma och pappa spelade boboll på högsta nivå lärde sig Lindström svinga bobollsträet tidigt. Trilskande knän satte stopp för en karriär som elitgymnast. Friidrotten var det ända som blev kvar.

– Jag har alltid sagt att det måste hända någonting under ett lopp. Att springa slätt är så tråkigt.

På längre sikt finns det bara ett mål för den 24-åriga häcklöperskan.

– Jag vill i alla fall vara med i OS innan jag slutar. Det har varit en dröm och jag hoppas på att vara med redan nästa år, säger Lindström och tror att målet är möjligt om skadorna håller sig borta.