Guldfesten tar aldrig slut

Det var ett gäng trötta men lyckliga världsmästare som landade på Helsingfors-Vanda flygplats klockan 16.47. Efter att ha festat hela natten, högst blundat för ett par timmar, försenat sig till flyget hem och lyssnat på Den glider in under hemresan fick lejonen ett mottagande de sent kommer att glömma.

– Min personliga höjdpunkt hittills kom nog i flyget, säger Ossi Väänänen.

– Jag minns hur vi för tio år sedan förlorade finalen och satt i flyget tillsammans med Antti-Jussi Niemi och drack skumvin och tittade ut genom fönstret och funderade var jaktplanen fanns. Det var ju klart att de inte kom då vi förlorat matchen den gången. Jag fick kalla kårar då jag såg stridsplanen ta sina positioner vid våra vingar. Piloterna gav oss tummen upp. Det var en helt otrolig känsla.

Väänänen är inte ensam om att vara omtöcknad av segeryran som omringade lejonen då de landade i Finland och som fortsätter de kommande veckorna. En efter en klev spelarna av planet, såg sig något förbryllade omkring, vinkade åt supportarna och flygplatspersonalen som viftade med flaggor och applåderade sina hjältar.

– Jag tror inte riktigt vi förstår vad vi gjort. Jag gör i alla fall inte ännu det. Det känns bättre för varje stund som går. Det är helt otroligt att se hur alla jublar här hemma, säger Leo Komarov med skumvinsglaset i handen.

Fest hela sommaren

Efter att kamerorna slocknade i omklädningsrummet i Bratislava och tv-sändningen tog slut fortsatte festen för de färska världsmästarna natten lång. Det blev bastu, bubbelbad, mat och nattklubb.

– Vi har druckit en hel del. Det är onödigt att ljuga om det faktumet. Jag tror att det här blir en fest som inte tar slut i första taget, säger Komarov.

– Vissa kommer att festa den här veckan, andra hela sommaren. Först firar vi tillsammans med laget några dagar, efter det åker alla till sina hemstäder och firar. Det gäller att njuta av den här situationen, det är inte ofta man vinner guld.

Komarov står och ser storögt omkring sig medan hans lagkamrater intervjuas till höger och vänster, lagledningen skålar i kapp med förbundets pampar och en och annan samarbetspartner gör allt för att synas i segeryran.

Väänänen är precis lika storögd som Komarov och har svårt att hitta ord för att beskriva hur han känner sig ett knappt dygn efter att Finlands andra VM-guld säkrades i Bratislava.

– Det är helt overkligt allt det här, säger han och tittar omkring sig.

Uppskattar festligheterna

Tillsammans med lagkompisarna såg han bilderna från de festande fansen i Finland redan samma kväll som han fick  guldmedaljen hängd kring sin hals.

– Vi fick alla bilder skickade till oss och kollade på dem tillsammans. Vi hurrade då vi såg hur mycket folk det var på gatorna. Det är helt otroligt att det betyder så mycket för alla, säger Väänänen.

Det är egentligen bara tre personer som klarar av att hålla sitt normala lugn under festligheterna. Lagkaptenen Mikko Koivu sköter sin roll lika stiligt som han gör på isen, Mikael Granlund är precis lika ödmjuk som alltid och tränare Jukka Jalonen upprepar hur starkt kollektivet är i den här truppen.

– Det här är det bästa och finaste laget jag någonsin varit med i. Varje kille har kunnat vara sig själv hela tiden och alla är goda kompisar med varandra. Den här är det här lagets grej och hela Finlands sak, säger Koivu och kramar hårt om pokalen.

– Vi ska alla vara stolta över att vara världsmästare.

Granlund vill bara njuta

Granlund ser mer eller mindre besvärad ut då han gång på gång får frågor om konstmålet mot Ryssland. Han får upprepade gånger säga att det målet inte betyder något utan att det stora för tillfället är att Finland vunnit guld.

– Allt handlar ju om att njuta och ha kul, både på planen och nu också utanför. Det känns otroligt fint att ha fått vara med i två så otroligt fina lag under samma vår. Vad mer kan man önska sig som spelare, undrar Granlund och syftar på FM-guldet med HIFK.

Jalonen ser något mindre sliten ut än spelarna men samma breda leende sprider sig över hans läppar då det blir tal om bragden han stått för tillsammans med laget.

– Det känns otroligt bra. Att få kliva upp på scenen på torget är ett bevis på att vi gjort något stort och en belöning för allt vårt hårda arbete.