Mannerheimvägen 18: Gränsland

"Nu räcker det – jag har krånglat klart med min kropp" skrev skådespelaren Mia Skäringer (känd från Solsidan) i en debattartikel i Aftonbladet i fredags. Texten, som har delats över 140 000 gånger i sociala medier, klassas som ett uppgör med hälsostressen.

Skäringer träffar onekligen en nerv hos alla som tröttnat på diettipsen. Men hon träffar också en nerv i den omställningen som pågår i mediebranschen. Det har nämligen visat sig att Skäringer är företaget Provivas nya affischnamn och att hon "låtit sig inspireras" av Provivas hälsostressrapport. Ett samarbete mellan ett företag och en kändis är inget nytt, det nya här är att hon anklagas för att ha produktplacerat sin text under falska förespeglingar att det är ett normalt debattinlägg. Den djupaste skuggan faller ändå på Aftonbladet som inte kontrollerat detta tillräckligt noggrant.

Det här är intressant för att Skäringers text rör sig i det gränsland som uppstår när kommersiella intressen tar sig in på journalistiskt helig mark, i spalterna. En av grundbultarna i journalistiken är, eller borde åtminstone vara, oberoendet. Ni läsare ska kunna lita på att journalistiken inte går någons intressen annat än allmänintressets.

Jag tänker inte hymla med att det är en grannlaga uppgift. Det händer att vi journalister låter våra alster färgas av starka egna åsikter eller vinklingar som inte är nyanserade eller rättvisa. Men mycket sällan är en journalist köpt, och att ens tänka i de banorna får de flesta journalister att bli djupt upprörda. Integritet är ett honnörsord inom journalistiken, något som det kan vara svårt att få förståelse för i kontakten med människor som ser på världen med uteslutande kommersiella glasögon. Och, det ska erkännas, särskilt då det händer att vi journalister skapar innehåll som är förvillande lika ett kommersiellt.

För mig är det här en fråga med spännvidd ända in i journalistikens hjärterot, den demokratibärande uppgiften. Nu kan någon undra vari problemet ligger om Mia Skäringer skriver lika bra eller bättre än en journalist om en sak som engagerar de djupa folklagren?
Visst, vi journalister får se oss i spegeln om folk i gemen vänder oss ryggen för andra skribenter. Då är vi inte bra nog.

Men frågan är större än så. Det pågår just nu en viss flykt bland journalister från traditionell media till kommunikationsbyråer. Konsumenten sägs vara den nya makthavaren som inte nöjer sig med PR-floskler utan ska ha proffsiga texter med trovärdighet och värde. Vem har det som sin särskilda kompetens? Just det. Snålvindarna blåser inom mediehusen samtidigt som journalister lockas med lukrativa löner "på andra sidan". Vem kan klandra dem?
Samtidigt kvarstår den besvärliga kärnfrågan: Håller vi på att sälja ut den demokratibärande journalistiken?