Olikheter, dimridåer och realiteter

Om finansminister Jutta Urpilainen (SDP) har överraskat med att kräva stora och långsiktiga förändringar, så kallade strukturreformer men utan att konkretisera dem, så överraskade statsminister Jyrki Katainen i går med att inte hålla ett typiskt politikertal utan i stället filosofera kring de förändringar Finland har genomgått och vad det kräver av politiskt ledarskap.

Skillnaden i både utgångspunkter och retorik mellan Samlingspartiet och SDP är så stor att de verkar leva i olika världar. Om de ideologiska skillnaderna och målsättningarna för den praktiska politiken har undgått någon framgår de klart på nyhetsplats i Hbl i dag när det gäller vilka förändringar partierna vill ha.
För Samlingspartiet är det naturligt att betona de strukturella förändringarna. Partiet klarar bra av att motivera också konkreta försämringar i välfärden för sina väljare, som trots att också de kan drabbas av nedskärningar ändå har en ideologiskt betingad förståelse för dem. Det gäller inte SDP:s kärnväljare, som har drabbats så konkret av Finlands och världens förändringar att partiet nu har ett rekordlågt stöd.

Båda partierna framhåller vikten av att skapa fler jobb. Båda levererar också sina egna dimridåer.
Att Jutta Urpilainen så kraftigt betonar strukturella reformer just nu kan delvis bero på att de stimulansåtgärder som partiet vill ha för att mjuka upp effekterna av uppsägningarna och samarbetsförhandlingarna kan genomföras enbart i kombination med mera genomgående förändringar.
Att Jyrki Katainen å sin sida betonar att Finland redan har förändrats grundligt och ytterligare måste förändras passar bra in i den samlingspartistiska retoriken. Katainen talar också för ett nytt ledarskap, som inte utgår från ledare som slår näven i bordet. De som efterlyst ett starkare politiskt ledarskap fick nu höra att de lever i det förgångna.
Där SDP för fram intressekonflikter och rättviseretorik betonar Samlingspartiet att man ska lita på de kommunala beslutsfattarna och slopa normerna. Det är lätt att göra i en situation där det finns resurser, men fungerar som känt sämre när det gäller nedskärningar. Det ser vi till exempel i form av lärarpermitteringar, mögelskolor och bristen på preventiva barnskyddsåtgärder.

Det politiska käbblet mellan de två stora regeringspartierna har frodats den här veckan och pikarna har duggat tätt mellan riksdagsledamöterna. Det är inget nytt, men de sociala medierna, särskilt Twitter med sina korta meddelanden, innebär att käbblet förs i ny form och på ett nytt forum.
Trots käbblet, ideologiska olikheter, och olika förhoppningar på konkreta beslut föser de politiska realiteterna och opinionsmätningarna ihop regeringspartierna. De har inte lång tid på sig att fatta de genomgripande besluten.