Pensionsavgiften borde inte stiga

Det finns svåruppfyllda förväntningar på den inkomstavtalsrunda som startar i höst, oberoende av vilken form den tar. Dels måste löneförhöjningarna vara så måttliga att de i kombination med en produktivitetsökning återställer exportindustrins konkurrenskraft. Dels borde löntagarnas köpkraft bevaras så att den knappt alls minskar efter att inflationen och högre indirekta skatter räknats bort. Utrymmet för regeringen att komma emot med en sänkning av inkomstskatten är inte stort.
   Det låsta läget gör att arbetsmarknadsparternas förhandlingar om ett nytt arbetspensionssystem också får en kortsiktig inkomstpolitisk betydelse. Storleken på arbetspensionsavgiften kan användas för att reglera realinkomsterna. Samtidigt måste parterna sy ihop ett system som säkrar de framtida pensionerna.

Höjningstrycket för nästa år ligger på en knapp procentenhet för att trygga finansieringen av pensionerna. Arbetsgivarcentralen EK föreslår att EMU-bufferten, som skrapats ihop av pensions- och arbetslöshetsförsäkringspengar, används för att slippa höja pensionsavgiften och sänka realinkomsten. Det finns också en tvist om vad man kan göra med de alltför stora pensionsavgifter som samlats in under tidigare år.
   För löntagarcentralen FFC är det viktigare att pensionsavgiften är på en sådan nivå att de unga som går i pension någon gång i framtiden har ett vattentätt pensionsskydd. Löntagarna misstänker att arbetsgivarna i själva verket försöker få till stånd lägre pensionsförmåner efter att EMU-pengarna använts. Det ser ändå märkligt ut att löntagarna gärna betalar mera i pensionsavgifter i ett läge då den disponibla inkomsten även annars hotar att sjunka.

Det var förutseende att börja samla medel i en buffert mot ekonomiska chocker när Finland anslöt sig till den monetära unionen. Tanken var att pengarna kan användas till en inre devalvering, så att en ekonomisk kris inte genast behöver ge utslag i högre pensionsavgifter eller lägre löner.
   Det råder oklarhet om hur mycket pengar som samlats i bufferten under årens lopp. Det finns en arbetslöshetsförsäkrings- och en pensionsbuffert, och dessutom extra pengar som samlats på hög. Tolkningarna av hur mycket det sammanlagt finns varierar med flera miljarder euro. I praktiken ligger så mycket i kistan som arbetsmarknadsparterna kommer överens om att där finns.

Det är med tanke på så kallade asymmetriska chocker som EMU-bufferten skapades. Även om det nuvarande ekonomiska predikamentet kanske inte är en asymmetrisk chock undrar man när bufferten skulle användas om inte i denna tid. I så fall är pengarna bara en stötdämpare, inte ett svar på det långsiktiga pensionssystemet. Större delen av bufferten borde sparas för eventuella kommande chocker.
   Pensionsavgiften och pensionsåldern är de stora frågorna i de kommande förhandlingarna. Finansieringen av de framtida pensionerna är ett mindre problem. Det är hållbarhetsgapet i de offentliga finanserna som är den främsta orsaken till att pensionsåldern måste stiga på ett eller annat sätt. Trycket på pensionsavgifterna är störst under nästa årtionde och bland annat måste parterna komma fram till en modell för hur den ökande livslängden påverkar pensionernas nivå eller pensionsåldern, eller båda.