Ge oss en grundlig debatt

Hbl skrev i går om medborgarinitiativet om att göra svenskan valfri på alla utbildningsstadier. Initiativet saknar drygt 2 000 underskrifter för att komma upp till de 50 000 som krävs. På fyra veckor kommer de underskrifter som ännu saknas säkert att samlas in.
SFP:s Mikaela Nylander har alldeles rätt i att det är bra att frågan nu kommer upp till riksdagsbehandling. Den har ältats så länge på andra fora att det är sunt med en diskussion på högsta politiska nivå.
Utifrån Helsingin Sanomats kandidattest inför riksdagsvalet 2011 väger det alltså överraskande jämnt mellan de riksdagsledamöter som stöder den obligatoriska undervisningen i det andra inhemska och dem som inte gör det.

Det är intressant att svaren fördelar sig så jämnt med tanke på att våra partier, med undantag för Sannfinländarna, stöder tvåspråkigheten och den obligatoriska undervisningen. Centern vill visserligen gärna experimentera med att byta ut svenskan mot ryskan i östra Finland och har inte heller då det gäller förvaltningsspråk värnat om svenskan om det går mot de egna intressena. I gengäld har Samlingspartiets nuvarande ledning klart profilerat sig för tvåspråkighet och obligatorisk svenska, trots muller i leden.
De sex regeringspartierna har enhälligt omfattat nationalspråksstrategin, som inte bara utgår från att Finland har två nationalspråk utan också aktivt och med konkreta åtgärder stöder tvåspråkigheten. Den obligatoriska svenskan är en i högsta grad politisk fråga och kan inte ses som en samvetsfråga, där ledamöterna ges fria händer.

Det finns i alla fall ingen orsak att ta lätt på hur de sittande riksdagsledamöterna har positionerat sig inför valet. Det är möjligt att många kandidater har snusat på opinionsvindarna och inför valet kommit till att det kan vara fördelaktigt att rida på intolerans och oförståelse för språkminoritetens behov. Men det är inte särskilt långt till nästa val och därför är det tyvärr möjligt att samma lockelse finns nu, trots partibeslut.

Därför gäller det att hoppas på en ärlig och grundlig politisk debatt om och när medborgarinitiativet når riksdagen. Debatten borde inte begränsas till att handla om svenskan som obligatoriskt eller frivilligt skolspråk. Den borde i vidare mening ta upp både betydelsen av en allmänbildande grundläggande utbildning och vad det innebär att Finland är en del av Norden. Också det idiotiska argumentet att den obligatoriska svenskan vore ett hinder för att lära sig andra språk borde nagelfaras. Och sist men inte minst: de finskspråkiga eleverna ska lära sig svenska för sin egen skull, inte för att fylla den svenskspråkiga minoritetens behov. På attitydplanet och för att utveckla språkundervisningen finns ännu mycket att göra.
Det verkar väga jämnt i riksdagen mellan dem som vill bibehålla den obligatoriska svenskan och dem som vill avskaffa den.
Hbl skrev i går om medborgarinitiativet om att göra svenskan valfri på alla utbildningsstadier. Initiativet saknar drygt 2 000 underskrifter för att komma upp till de 50 000 som krävs. På fyra veckor kommer de underskrifter som ännu saknas säkert att samlas in.
SFP:s Mikaela Nylander har alldeles rätt i att det är bra att frågan nu kommer upp till riksdagsbehandling. Den har ältats så länge på andra fora att det är sunt med en diskussion på högsta politiska nivå.
Utifrån Helsingin Sanomats kandidattest inför riksdagsvalet 2011 väger det alltså överraskande jämnt mellan de riksdagsledamöter som stöder den obligatoriska undervisningen i det andra inhemska och dem som inte gör det.

Det är intressant att svaren fördelar sig så jämnt med tanke på att våra partier, med undantag för Sannfinländarna, stöder tvåspråkigheten och den obligatoriska undervisningen. Centern vill visserligen gärna experimentera med att byta ut svenskan mot ryskan i östra Finland och har inte heller då det gäller förvaltningsspråk värnat om svenskan om det går mot de egna intressena. I gengäld har Samlingspartiets nuvarande ledning klart profilerat sig för tvåspråkighet och obligatorisk svenska, trots muller i leden.
De sex regeringspartierna har enhälligt omfattat nationalspråksstrategin, som inte bara utgår från att Finland har två nationalspråk utan också aktivt och med konkreta åtgärder stöder tvåspråkigheten. Den obligatoriska svenskan är en i högsta grad politisk fråga och kan inte ses som en samvetsfråga, där ledamöterna ges fria händer.

Det finns i alla fall ingen orsak att ta lätt på hur de sittande riksdagsledamöterna har positionerat sig inför valet. Det är möjligt att många kandidater har snusat på opinionsvindarna och inför valet kommit till att det kan vara fördelaktigt att rida på intolerans och oförståelse för språkminoritetens behov. Men det är inte särskilt långt till nästa val och därför är det tyvärr möjligt att samma lockelse finns nu, trots partibeslut.

Därför gäller det att hoppas på en ärlig och grundlig politisk debatt om och när medborgarinitiativet når riksdagen. Debatten borde inte begränsas till att handla om svenskan som obligatoriskt eller frivilligt skolspråk. Den borde i vidare mening ta upp både betydelsen av en allmänbildande grundläggande utbildning och vad det innebär att Finland är en del av Norden. Också det idiotiska argumentet att den obligatoriska svenskan vore ett hinder för att lära sig andra språk borde nagelfaras. Och sist men inte minst: de finskspråkiga eleverna ska lära sig svenska för sin egen skull, inte för att fylla den svenskspråkiga minoritetens behov. På attitydplanet och för att utveckla språkundervisningen finns ännu mycket att göra.