Regeringsmakt är målet

Utifrån de yttre omständigheterna var det nästan svårt att känna igen Sannfinländarna på kongressen i Joensuu.
Det var inte bara stort, det var också välregisserat med swingband, Finlandia, videoskärmar och en mörkad sal så att effekterna skulle synas bättre. Det var också välorganiserat. Hur många partimedlemmar som egentligen utnyttjade sin rätt att delta i partikongressen blev oklart. Det talades om till och med 2 000 anmälda men i omröstningarna på lördagen deltog som mest drygt 750.
Sannfinländarna har snabbt vuxit sig till ett stort parti och det har också lett till att det tack vare partistödet – som partiet tidigare har kritiserat hårt – finns gott om pengar, som bland annat kan användas för fina kongressarrangemang.

Partiet stoltserar med sin direkta demokrati där alla som betalat sin medlemsavgift före ett givet datum har rätt att delta i partikongressen och påverka. Hur demokratiskt det är kan ändå ifrågasättas. Det finns ingen motionsrätt och kongressen är främst en social happening då partiledningen visserligen väljs, men partiets politik slås inte fast på kongressen. Typiskt för Sannfinländarna är att hela den första kongressdagen ägnades åt att lyssna på – och beundra – partiordföranden och till otaliga omröstningar om personval. Trots elektroniska omröstningar var de överstökade först niotiden på lördagskvällen.

Den politiska diskussionen fanns insatt på söndagen då deltagarantalet hade sjunkit drastiskt jämfört med lördagen. På söndagen sattes också dyrbar kongresstid på att alla deltagare skakade hand med partiledningen. På andra partikongresser brukar man diskutera och slå fast den politiska linjen först och sedan välja sina ledare. Andra partier kör med representativ demokrati och har delegater som utses av lokalavdelningar, distrikt och specialföreningar. Men visst haltar demokratin i praktiken i många andra partier också, trots att det ser bra ut på papperet.

I den korta politiska diskussionen på söndagen handlade det framför allt om partiets EU-valsprogram. Det godkändes inte nu, utan diskussionen skulle ge vägkost till den arbetsgrupp som förbereder programmet. Redan på förhand var det klart att kongressen inte skulle tillåtas godkänna ett nej till euron. Sannfinländarna har ju av de andra partierna ofta pressats på huruvida de anser att Finland faktiskt borde lämna euron, utan att det har kommit något riktigt klart svar. I söndagens debatt visade det sig att också många partimedlemmar tycker att linjen är oklar. De får nöja sig med att Sannfinländarna inte säger nej till euron men inte heller har förbundit sig till den.

Ett klart nej till euron skulle innebära att vägen till regeringen skulle vara blockerad för Sannfinländarna. Därför har linjen mjukats upp och sannolikt blir den ännu mer nyanserad.
Målsättningen är nu att bli ett regeringsparti efter nästa riksdagsval. Timo Soini har inte heller helt fel i att det kan vara möjligt att enas om ett gemensamt regeringsprogram med både Centern och SDP medan Samlingspartiets EU-linje knappast kan förenas med Sannfinländarnas. Om det blir verklighet beror på omständigheterna, alltså valresultatet. Och behovet att låta Sannfinländarna bära det tunga politiska ansvaret.