Tillräckligt är tillräckligt

Det kom rätt mycket respons för min ledare förra måndagen (Hbl 24.6) om riksdagsledamöternas arvoden och förmåner. Ett av samtalen var speciellt intressant och kom från veteranpolitikern Ben Zyskowicz (Saml) som själv suttit trettio år i riksdagen.

Zyskowicz hade fastnat för ett argument som jag citerade, att ledamöternas arvoden måste vara tillräckligt höga för att motsvara näringslivets lönenivåer. Zyskowicz påpekade – alldeles korrekt – att inte ens statsministerns inkomster, som ligger på cirka 170 000 euro per år, kommer i närheten av företagsbossarnas topplöner. "De förtjänar tiofalt mer, och därtill kommer bonusar, optioner, fallskärmar och naturaförmåner."

Det är alldeles sant att personer från näringslivets aktuella absoluta topp sällan eller aldrig ställer upp som riksdagskandidater. De som gjort det, till exempel Matti Aura eller Martin Saarikangas, har gett sig in i politiken först efter att de låtit pensionera sig. Men det är ju inte bara pengar det handlar om.

Valet av ett toppföretags vd är inte en demokratisk process och direktörerna har inte ett ansvar att representera folket eller hålla sig à jour med vanliga medborgares bryderier och livsvillkor.

Lönerna och förmånerna som vissa företagsledare njuter är förstås löjligt höga och saknar ofta all verklighetsförankring, men det är beslut som fattats av privata, oberoende styrelser som inte behöver svara till allmänheten.

Min poäng – och jag ber om ursäkt om det blev otydligt – var att en tillräcklig lön, även om den är tio gånger mindre än någon annans, är tillräcklig. Provokatören Mikael Jungner (S) väckte för ett par år sedan förargelse med sitt påstående att "man klarar sig med tio tusen euro i månaden och en miljon på banken". Om jag förstod Jungner rätt, så handlade det just om att man inte blir tiofalt lyckligare av hundra tusen i månaden och tio miljoner på banken.

Tillräckligt är liksom tillräckligt.

Ekonomen Richard Easterlin argumenterade i samma spår 1974 med sin "lyckokalkyl" kallad Easterlins paradox, som förenklat uttryckt påstår att när ett land nått en dräglig levnadsstandard stiger inte medborgarnas lyckoindex längre i takt med ökande bnp.

Den stiger däremot med mer fritid, meningsfullt arbete, stressfrihet, rikt socialt liv, trygg miljö osv.
Egenskaper som de flesta riksdagsledamöter torde erkäna realiseras på Arkadiabacken.

Det handlar om mer än bara fyrk.