Det räcker med en misstanke

Debatten om politiska utnämningar kom i gång igen efter att försvarsminister Carl Haglund (SFP) förra veckan utnämnde Max Arhippainen till kommunikationsdirektör vid sitt ministerium. Arhippainen är bland annat tidigare chefredaktör för Hbl. I sin ungdom, på 1980-talet, ledde han en tid SFP:s ungdomsorganisation SU.
Efter utnämningen gjorde Carl Haglund något mycket ohaglundskt. Han sprang undan journalisterna och kamerorna och vägrade kommentera utnämningen. Följande dag meddelade han Svenska Yle att han inte kommenterar med motiveringen att vad han än säger så tolkas utnämningen ändå som politisk.

Utnämningen av Arhippainen är inte den första som ser partipolitisk ut under regeringen Katainens tid. På Samlingspartiets lista finns kanslichef Päivi Sillanaukee vid Social- och hälsovårdsministeriet, biträdande avdelningschef Jori Arvonen vid EU-enheten vid statsrådets kanslis  och vd för penningautomatföreningen RAY, förra statssekreteraren Velipekka Nummikoski. 
Till SDP:s utnämningar hör Juhana Vartiainen som blev överdirektör för Statens ekonomiska forksningscentral Vatt, och avdelningschef Kirsi Paasikoski vid Social- och hälsovårdsministeriet. Vänsterförbundets Paavo Arhinmäki utnämnde sin partikamrat Minna Sirnö till chef för Centret för konstfrämjande och KD:s Päivi Räsänen utnämnde sin ex-partikamrat Päivi Nerg till kanslichef vid Inrikesministeriet.

Alla de utnämnda har varit formellt kompetenta och det går att motivera en del riktigt bra och andra lite sämre. Ett politiskt engagemang ska inte heller utgöra ett hinder. Det finns också gott om exempel på utnämningar av personer med "fel" eller ingen partibok. Till exempel utnämnde Jutta Urpilainen (SDP) Martti Hetemäki (obunden) till statssekreterare vid Finansministeriet. Men det är inte poängen.

Poängen är att varje gång en minister väljer att ge ett jobb till en lämplig partikamrat väcks misstanken och det ser ut som en politisk utnämning.
Att ett litet regeringsparti gör politiska utnämningar är inte mer komprometterande än när ett stort parti gör det.  Ändå hoppas man på partier och politiker som vågar bryta mönstret.

Det är obegripligt att politikerna och regeringen inte inser hur illa det ser ut och hur mycket det skadar förtroendet för både politiken och systemet när politiskt lämpliga men kanske inte de mest kompetenta personer utnämns. Det drabbar också dem som fått jobben. Att "alla gör det" är verkligen inget försvar. Felet ligger inte heller hos medierna som pekar på problemet. Ministrarna fattar sina beslut självständigt utan att hela regeringen lägger sig i. Ett första steg i rätt riktning kunde vara att utnämningarna skärskådas i en större krets.