Moraliska kompasser snurrar

Fallet Edward Snowden verkar ha vänt världen upp och ner, och satt våra geo-moraliska kompasser ur funktion. För hur obekvämt är det inte som demokratiskt sinnad medborgare att sjunga med i en kör där solisterna är Kina, Ryssland och Ecuador?

Enligt Amnesty International som bevakar mänskliga rättigheter i världen, har Kina sedan februari i år gått hårdast åt politiska rättsaktivister i landet sedan Tianmenupproret 1989. I Ryssland klubbades nyligen bland annat igenom en explicit förtryckande lag mot homosexuellas rätt att synas i samhället. I Ecuador förföljs och åtalas summariskt ledarna för ursprungsfolkens rättskamp. Nu finner vi oss sitta och heja på dessa länder i käftslängandet med USA. Något känns fel.

För en journalist är situationen ännu värre. Enligt Reportrar utan gränsers årliga index för pressfrihet i 179 länder ligger Kina, Ryssland och Ecuador på de föga smickrande platserna 173, 148 respektive 119. Etta i fjol var Finland.

Å andra sidan är Snowdens antagonist i dramat, USA, inte heller alldeles klanderfritt i Amnestys böcker. Dödsstraffet kvarstår i flera delstater, fånglägren i Guantánamo Bay och Bagram inhyser tusentals personer som väntar åtal, och behandlingen av politiska och krigsfångar har – som i det aktuella fallet Bradley (Breanna) Manning – liknats vid tortyr.

Många tycker att Snowden borde visa kurage, vända förtryckarstaterna ryggen och åka hem för att i rätten ta debatten om nationell säkerhet kontra medborgares integritet. Den debatten behövs. Problemet är att efter allt som hänt under senaste tio år, verkar ingen våga tro att Snowden, om han gav sig till amerikanska myndigheter, skulle få en rättvis rättegång – eller ens behandlas i enlighet med människorättskonventioner.

Så långt har den amerikanska moraliska kompassnålen vikt ur kurs i världens ögon.

Stödet som Snowden nu får från liberala debattörer har inte att göra med en plötslig vurm för rysk eller kinesisk rättvisa, utan med en besvikelse på vad USA har blivit för en slags stat. Ryssland, Kina och vissa uppstickarländer i Sydamerika tar givetvis alltid sin chans att näpsa jänkarna, men när röken lagt sig står de fortfarande med blod på sina egna händer.

Fallet Snowden handlar inte om dem, utan borrar sig rätt i hjärtat av USA:s post-9/11-identitet som paranoid, unilateral och expansiv supermakt. Stöder man en räddhågsen, aggressiv och moraliskt vilsen statsapparat, eller vågar man sätta sin tilltro till öppenhet, medborgarrätt och genomsynlighet?

Brott har begåtts på bägge sidor, men det är där någonstans vågen tippar mellan dem som väljer sida för eller emot Snowden.