Ledarkrönika | Rävflickorna fick sig på pälsen

"Vi hade sju magra år med mycket låga priser, men nu är vi inne på det fjärde goda året", säger Max Arhippainen vid Finlands pälsdjursuppfödares förbund.

De "sju magra åren" gav i retrospekt en skev bild av en sjunkande trend för pälsintresset, några kanske till och med hoppades att det skett ett generationsskifte i attityderna. Men nu går alltså det i Finland producerade kontroversiella klädmaterialet åt igen. Speciellt kineserna hade plockat fram plånboken i år. Över 450 pälsuppköpare från Mittens rike gästade Vanda. Enligt Arhippainen beror det finska uppsvinget på att Kinas egen pälsindustri inte lyckats etablera sig ordentligt och mätta suget på den inhemska marknaden.

"Det är svårt att kopiera den kunskap om pälsfarmning som vi byggt upp i Finland", säger Rainer Sjöholm från Nykarleby, vars familj varit i pälsbranschen sedan 1930-talet.
Kanske var det bara en slump att riksdagens jord- och skogsbruksutskott fick rösta ner medborgarinitiativet mot pälsuppfödning dagen efter att de uppmuntrande siffrorna från pälsauktionen ramlat in, men signalen till "rävflickorna" och de knappt 70 000 som undertecknat anti-pälsmotionen var klar och tydlig: Finland har inga som helst avsikter att fasa ut en lukrativ näringsgren.

Tvärtom byggs det allt mer rävburar i Österbotten – "kilometervis med nya skugghus", som Arhippainen uttrycker det – trots att motståndet växer i hela Västeuropa.

Enligt en gallup från i fjol stödde en fjärdedel av finländarna fortsatt pälsnäring i nuvarande form, arton procent ville ha totalförbud och cirka två tredjedelar godkände en fortsättning med villkoren att djurens välfärd beaktas i högre grad. Över hälften av de svarande uppgav sig veta mycket lite eller ingenting om pälsfarmning.
Frågan är en typisk vattendelare, en signalfråga om värden, med passionerade men få röster för och emot, och en stor majoritet som inte kunde bry sig mindre.

Medborgarinitiativet mot päls var det första av de civila motionerna som behandlats på Arkadiabacken. Man kunde argumentera att det för demokratins image hade sett bättre ut om de folkvalda kunnat omfatta medborgarviljan i den här frågan.

Men någon automatik i det ska man inte hoppas på – nästa gång kanske frågan gäller svenskans eller homosexuellas ställning.