Ledarkrönika | En våt kyss godnatt

Det är tredje året nu som picknickfolket i Sinebrychoffparken fått vänja sig vid ett vått "valomerkki" när klockan slår 22. Då sätter parkens sprinklers i gång, en efter en. De börjar i sydvästra ändan och rör sig långsamt och metodiskt norrut. Och varje gång är det någon som blir överraskad – och dränkt.

Det är en festlig syn när sällskapen kring sina filtar plötsligt i fullfjädrad panik får rafsa ihop kläder och kartonger, stereor och gitarrer, och rusa tjutande undan de iskalla strålarna. 

Orsaken till att "Koffaren" dränks varje kväll är inte bevattningen av gräsmattan, utan helt enkelt att köra i väg festfolket för att garantera nattfriden i grannskapet. Och enligt Fastighetsverkets parkavdelnings chef Osmo Torvinen har det fungerat utmärkt. Invånarna har varit mycket nöjda, säger Torvinen. Några klagomål från parkbesökarna har aldrig nått hans öron. Det är tydligt att parkchefen själv inte besökt Koffaren vid "stängningsdags", för då hade han lätt kunnat ta del av rätt högljudd medborgarkritik så gott som varje kväll.

Med den korta finska sommaren i minne frågar sig många – när de väl slutat tjuta – om det är skäligt att på det här viset terrorisera medborgare? Går lokalinvånarnas rätt så kompromisslöst före de övriga stadsbornas trivsel och möjlighet att sitta ute och njuta av sommarnatten på allmän plats? Dristar man kanske ställa frågan, huruvida det inte är invånarna som borde anpassa sig till det liv som stadsdelen naturligt har?

Mer förstående röster har å andra sidan påpekat att de hellre körs i väg av vattenstrålar än av väktare, om det nu är alternativet. Men kärnfrågan kvarstår ändå, måste man alltid schasa i väg folk från platser där de trivs?

Vart de ofta hundratals parkbesökarna förväntas gå efter klockan 22 finns det ingen plan för. Kanske hoppas myndigheterna att man ska söka sig inomhus och svettas, för samtidigt stänger också merparten av stadens uteserveringar.

Staden kunde kanske argumentera att det inte är något nytt påfund att Koffaren utryms om kvällarna. När Nikolai Sinebrychoff lät anlägga parken på 1840-talet var den i privat ägo, men enligt tidens bildningsideal öppen för allmänheten under dagtid – de fattiga skulle ha få ta del av de rikas välstånd och civilisering. På kvällarna stängdes ändå portarna så herrskapet Sinebrychoff, Nikolais bror Paul med familj, skulle få sin nattfrid.

Men då var den alltså i privat ägo.
I dag tillhör parken oss alla.