Fackets legitimitet under lupp

Flera mer eller mindre partipolitiskt obundna tankesmedjor har vuxit fram i Finland under senaste fem år. Det är en välkommen utveckling, men särskilt stor roll på den offentliga debattscenen har smedjorna inte fått – eller tagit.

Orsakerna är flera. Dels uppfattas de som extensioner av sina moderpartier och förväntningarna på att debattöppningarna ska ha något radikalt nytt och intressant innehåll är låga. Dels är resurserna för smedjorna mycket knappa, de flesta sysselsätter en eller två personer på heltid. För det tredje har smedjorna svårt att nå ut brett med sina budskap.

Flera av tankesmederna ansåg att finländska medier är mer intresserade av vad vissa ansedda personer har att säga, i stället för att ta fasta på innehållet i essäer och rapporter av mer anonyma skribenter. När någon från elitserien av opinionsbildare såsom Sauli Niinistö, Björn Wahlroos, Raimo Sailas eller Jorma Ollila talar återges det ord för ord, medan seriös samhällsforskning med udd ofta ögnas igenom och glöms bort om inte författaren har ett mediesexigt namn.

I divisionen under elitserien finns mer bredd, och det senaste tillskottet till de obundna tankesmedjorna är Libera som stuckit ut hakan under våren. Libera grundades 2011 av bergsrådet och styrelseproffset Gustav von Hertzen och entreprenören Petri Kajander.

Som namnet antyder är ideologin liberal, med stark libertariansk lutning. Anslaget är ambitiöst och styrelsen består inte heller av några blåbär – Anne Berner, Anne Brunila, Saku Mantere, samt nämnda Wahlroos och von Hertzen.

Liberas tema för 2013 är välfärdsstatens framtid, men man tjuvstartade redan i november i fjol med en provokativ analys av hur välfärdsstaten är orsaken till den ekonomiska krisen. Nu i veckan drog man svärd mot den nordiska välfärdens Goliat, fackföreningarna. Rapporten heter Umpikujassa? (I en återvändsgränd?) och pekar aggressivt ut fackföreningarna som ren och skär belastning för samhällsekonomin.

Grundargumentet är att fackföreningarna, genom att monopolisera utbudet av arbetskraft, förvränger tävlingssituationen på arbetsmarknaden. Det leder till arbetslöshet, som samhället sedan tvingas betala för.

Tanken är inte ny, den användes redan på 1700-talet i arbetsgivarnas kamp mot yrkesskrån och gillen, och förutsätter att man omfattar idén att alla har individuell rätt att sälja sin arbetskraft på en fri marknad. "Facklig organisation producerar i dag inte längre mervärde, utan slukar endast resurser", hävdar skribenterna.

Responsen från FFC var att bli sårad. "Fackens roll i byggandet av välfärden ska inte förringas", hette det bland annat. Någon kritik ville man inte ta åt sig, utan låste positionerna omgående.

Författarna till Umpikujassa, företagaren Jalo Paananen och tidigare EK-bossen Seppo Riski, erkänner också att facken spelade en roll för den oskyddade arbetaren i en tid då kapitalet regerade suveränt. Frågan är om inte den rollen faktiskt är utspelad i dag. Vi behöver visst skydd från kapitalets godtycke, men i dag är lagstiftningen på en helt annan nivå än när det begav sig i början av förra seklet.

Liksom vänstern generellt har facken haft svårt att anpassa sig till den nya tiden, och hållit fast vid att försvara fastanställdas förmåner på bekostnad av oskyddade arbetargrupper som frilansar och enmansföretagare.

Facken kan också kritiseras för gammalmodigt tänkande i förhållandet mellan arbetsgivaren och -tagaren. Det är inte alltid så att parternas intressen är oförenliga, och arbetare kan känna mer lojalitet med sitt företag än med kollegerna hos konkurrenten. Som ett led i minimerandet av arbetskonflikter föreslår Paananen och Riski att kollektivavtalen skrotas, och parterna förhandlar på företagsnivå.

Samtidigt som det är lätt att sympatisera med många poänger i kritiken av dagens feta fackrörelser, ska man minnas att den överlägset tätaste lobbykontakten med ministerierna sker på initiativ från näringslivet. Bilden av fackbossar som maktfullkomligt dikterar den ekonomiska politiken påminner mest om sovjetnostalgi.