Från rödgrönt till grönrött

När VF kongressar i Tammerfors under veckoslutet har det gått tre år sedan senast. Det är en lång tid med tanke på tempot i dagens samhälle.
För tre år sedan var VF ett oppositionsparti, nu sitter man med i sexpartiregeringen. I riksdagsvalet fick partiet 14 mandat men två fick gå när de inte godkände regeringens program. Stödet i riksdagsvalen har stadigt minskat efter toppåret 1995 då VF fick hela 22 mandat. I Europavalet för fyra år sedan gick det riktigt illa för VF eftersom man tappade sitt säte i parlamentet. Partiet gör nu allt för att återta det nästa år.

Men varken regerings- eller Europapolitiken behandlas separat förutom i den allmänna politiska debatten. Att de här två brännbara, aktuella och konkreta frågorna inte får mera utrymme än så oroar en del partimedlemmar.
Ett framtidsprogram ska de 300 delegaterna däremot ta ställning till. Redan utkastet har väckt mycket diskussion. Det är ett lovvärt och svårt försök att på ett kort utrymme måla upp det samhälle Vänsterförbundet vill ha. Lovvärt för att vänsterns stora problem är att formulera sina målsättningar när man dels har uppnått de flesta krav som ställdes i rörelsens begynnelse, dels har haft problem med att hitta sin roll i den nya globaliserade världen. Det svåra är att hitta rätt balans mellan visioner och konkretion. Det är möjligt att programmet inte godkänns i Tammerfors utan att arbetet fortsätter.

Utkastet visar i alla fall att Vänsterförbundet inte mera kämpar med den gröna delen av sin identitet. Man vill ha en övergripande förändring mot ett hållbart samhälle och konstaterar att den ekologiska hållbarheten är en förutsättning för social rättvisa. Ännu för tre år sedan röstade VF om inställningen till kärnkraft, det behöver man inte göra nu. En av de frågor som har väckt mest diskussion är förslaget om en basinkomst eller medborgarlön. Socialism nämns inte men däremot att VF vill i stället för kapitalism ha "en demokratiskt reglerad marknadsekonomi utan kriser".
Det är intressant att VF trots den sjunkande trenden i valen under de senaste åren har fått många nya och unga aktivister. I till exempel Helsingfors syntes det här tydligt i kommunalvalsnomineringen i höstas och intressant var också att det fanns påfallande många svensk- och tvåspråkiga kandidater på VF:s lista.

För Vänsterförbundet och särskilt dess föregångare har sitsen som regeringsparti alltid varit svår. Nu verkar det inte vara lika traumatiskt. Det beror delvis på att alla vet att sexpartiregeringen handlar om maktpolitik men också på att Paavo Arhinmäki framstod som vänsterhjälten i samband med skattebesluten i våras. Arhinmäki är ohotad som ordförande men annars förnyas partiledningen.