Tvåspråkigheten i framtiden

När nätdebatterna och utfallen mot allt svenskt har blivit en alltför ofta förekommande del av vardagen är det bra att komma ihåg att det finns ett mycket brett stöd för Finlands två grundlagsstadgade språk bland beslutsfattarna. Av de åtta riksdagspartierna omfattar alla utom Sannfinländarna Finlands tvåspråkighet. I fjol behandlades svenskans ställning ur olika synvinklar på Samlingspartiets, SDP:s och Centerns kongresser.  Alla tre partier uttalade sitt stöd för svenskan och tvåspråkigheten trots att besluten i Samlingspartiet och Centern föregicks av omröstningar om motioner.
Den här veckan har vi också fått glädjande många budskap om hur brett förankrat stödet till de svenskspråkiga medborgarna är och hur viktig traditionen med två språk och kulturer i vårt land anses vara. Det är inte bara partier och politiker som har uttalat sig utan också många andra, inte minst många finska tidningar. Det är mycket värdefullt.

I bästa fall kan de avskyvärda anonyma hoten mot synliga finlandssvenskar och andra som stött tvåspråkigheten leda till en större och bredare förankrad förståelse för Finlands tvåspråkiga historia och kulturarv.
Det behövs, inte minst med tanke på de framtida beslutsfattarna. Hbl skrev i måndags om en debatt mellan Sannfinländarnas ungdomsförbund och Svensk Ungdom om den obligatoriska skolsvenskan. I samband med artikeln hade vi en genomgång av alla riksdagspartiers ungdomsförbund och hur de ställer sig till svenskan som obligatoriskt ämne. Här finns en klar skillnad till moderpartierna.

Förutom SFP:s Svensk Ungdom är det bara SDP:s ungdomsförbund och KD Unga som anser att undervisningen i det andra inhemska språket ska vara obligatorisk. Både Samlingspartiets och Centerns ungdomsförbund anser att svenskan ska vara ett frivilligt ämne. De gröna ungas och studerandes förbund anser att i områden där det finns ett annat betydande minoritetsspråk än svenska eller finska ska man kunna välja det språket som skolspråk i stället. I praktiken handlar det om ryska. VF:s Vänsterunga har inte som organisation tagit ställning till språkfrågan men medlemmarnas åsikter är delade.

Det går visserligen inte att sätta likhetstecken mellan inställningen till svenskan som skolämne och inställningen till Finland som ett land med två officiella språk. Å andra sidan är det uppenbart att kampanjen mot att avskaffa obligatoriet i det andra inhemska används som ett sätt att luckra upp tvåspråkigheten, med sikte på att ändra grundlagen. Alla som kräver frivillighet i skolan har säkert inte insett det här och inte heller den ojämlikhet som uppstår om undervisningen i det andra inhemska inte är obligatorisk. Med tanke på hur språkundervisningen fungerar i dag är det heller inte klokt att binda framtiden för ett tvåspråkigt Finland vid skolobligatoriet.

Ändå är de politiska ungdomsförbundens inställning oroväckande. Det går inte att intala sig att de unga, av vilka en del kommer att vara framtida beslutsfattare på riksnivå, med tiden kommer att växa upp till politiker som förstår historiens och kulturens betydelse. Det, liksom tolerans och förståelse, ska befästas på nytt och på nytt.