Klimatkarta kräver realism

En lagom blandning av realism, optimism och olika alternativ är vad som behövs när de finländska beslutsfattarna nu börjar sätta ihop en energi- och klimatvägkarta för 2050. Även om det kan kännas som om år 2050 är väldigt långt borta finns det nämligen inga snabba åtgärder som hjälper oss att nå målet att minska de finländska utsläppen av koldioxid med mellan 80 och 95 procent på en kortare tid.
Att klimatet blir varmare och koldioxiden i atmosfären ökar är i dag fakta som inga beslutsfattare har möjlighet att blunda för. Kurvor för koldioxidutsläpp som pekar rakt uppåt har fått varningsklockorna att ringa, inte bara hos miljöfolk utan också hos regeringar och myndigheter.
Internationella forskarkollegier har också slagit larm om att det brådskar med åtgärder.

Klimatförändringen i kombination med utarmningen av naturen och den exponentiella befolkningsökningen innebär att mänskligheten riskerar att putta världen över en tröskel som inte tillåter någon återvändo, skrev 500 forskare i ett brev riktat till beslutsfattarna i världen i maj (Hbl 23.5).
Samtidigt har FN:s klimatmöten gång efter annan slutat utan några beslut om bindande åtgärder för att skära ned utsläppen av växthusgaser. Målet att kunna stoppa den globala uppvärmningen vid två grader ter sig allt avlägsnare.
Energivärlden har också förändrats. Skifferoljan och skiffergasen som ingen tog på allvar som en energikälla att räkna med ännu för tio år sedan har nu vunnit allt mera terräng, speciellt i USA, snart också i Kina.
Tack vare sin ökade gasanvändning har två av världens största koldioxidbovar nu lyckats skära ner sina koldioxidutsläpp rejält. Men inte bara det, USA har blivit mera självförsörjande vad energi beträffar, energipriserna har sjunkit drastiskt och det har förbättrat den amerikanska konkurrenskraften avsevärt.

Allt det här är relevant också för de finländska politikerna och intresseorganisationerna, eftersom klimatförändringen är ett globalt problem och vår industri konkurrerar på en global marknad.
Blir det svettigt eller kallt, rubricerade Arbets- och näringsministeriet det seminarium där startskottet för energi- och klimatvägkartan 2050 gick. Tanken är att genom ett brett samarbete kunna komma fram med alternativa lösningar till hur de nationella klimatmålen ska kunna nås.
Finland är av många olika skäl ett energiintensivt samhälle. Långa, mörka vintrar kräver både värme och ljus. Vår traditionella industri som byggt på skog och metall har också den krävt mycket energi för att fungera.
Näringsminister Jan Vapaavuori konstaterade i sitt anförande vid seminariet att både klimatpolitik och konkurrenskraft är viktiga. De länder som betonar konkurrenskraften är sådana, som försvarar sin traditionella industriella struktur. Klimatdimensionen betonas där tyngdpunkten ligger på förnyelse och strukturförändringar som tar sikte på en grönare ekonomi.
De två borde inte ställas mot varandra.

Finländskt näringsliv har med ljus och lykta sökt efter något som kunde bli ett nytt Nokia, ett företag eller en bransch som får fart på tillväxten och utgöra en hörnsten i finländsk ekonomi. Miljöteknologi i olika former har förts fram som en möjlighet. Men Finland är inte ensamt om att utveckla och hoppas på den teknologin.
Det är bra att tanken nu är att utreda olika möjliga vägar för att nå de uppställda målen. För någon lätt och entydig väg till att samtidigt nå klimatmålen, skapa nya arbetstillfällen och bevara konkurrenskraften finns inte.

Det har inte minst de första erfarenheterna av Tysklands energiomställning "Energiewende" visat. Användningen av kol har ökat, elpriserna har stigit och antalet arbetstillfällen inom den "gröna" industrin har minskat.
När man väl stakat ut vägarna på kartan måste de också vara framkomliga. Att komma med bara vackra ord räcker inte. Att staka ut vägar bara i Finland är inte heller nog. Både inom EU och globalt behövs vägkartor för att nödvändiga klimatmål ska kunna nås. Enskilda länder varken kan eller ska behöva bära en för tung börda.