Destruktiva krafter segrar aldrig

Det var överraskande obehagligt att ta del av de mordhoten som journalisten Bettina Sågbom i tisdags fick motta. Överraskande, eftersom en person som hotar alltid spelar ut sig själv ur debatten, ödelägger sina argument och sin sak, och därför borde kunna ignoreras.

Det aktuella fallet var ändå mer än en bara en släng i vredesmod. Hotbreven var väl formulerade, omsorgsfullt krypterade och innehöll detaljer som gav intryck av förberedelse och seriositet.

De som orkar gå så här långt i sina terrorkampanjer är knappast många till antalet, och hundar som skäller biter oftast inte, men det oroväckande är att de inte kan avfärdas som helt isolerade fall. De är visserligen extrema, men de måste ses i kontexten av den breda åsiktsfalang som metodiskt arbetar för ett enspråkigt och monokulturellt Finland. Svenska språket och invandringsfrågan är symboliska attackmål i fennomanska drömmares dimmiga visioner.

I någon mån handlar det om en i grunden missförstådd och perverterad patriotism som hålls i högt och heligt värde. Vikten av fosterländskhet betonas redan för barn både i skolan och i många hem som ett värde i sig, och många bär med sig de sentimenten genom livet. Finsk patriotism är dessutom nära kopplad till hyllandet av krig och uppoffring. För en människa som inte annars har mycket att bygga sin identitet på, ligger det som serverat på silverbricka att drapera sig i lejonemblem och gå till kamp mot allt som uppfattas som ofinskt. Är man inget annat, är man åtminstone finne.

Att både språkets och landets namn är samma ord, Suomi, kan också lätt skapa begreppsförvirring, liksom begreppen för medborgarskap och etnicitet, suomalainen.

Nationalkänslor har i historien haft en viktig roll i formandet av länder och enandet av folk. Patriotismen skiljde oss från dem, och lade – blodspillan och bitterhet till trots – grunden för ekonomiskt blomstrande nationalstater. Det är ironiskt att när ekonomierna i dag blivit gränslösa, dras den patriotiska gränsen mellan oss och dem tvärs igenom den egna befolkningen.

Definitionen av vem som duger som fullvärdig medborgare har snävats till, med baktanken att en viss grupp ska ha större rättigheter att styra landets utveckling. Att det över huvud taget finns ett politiskt parti som utger sig för att vara mer sant finländskt än andra är ett symtom på en väldigt sjuk samhällskropp.
Framhävandet av finskhet och fosterländskhet, speciellt i skolorna, kunde i dag börja tonas ner till förmån för insikter i nationernas gemensamma, globala ansvar och utmaningar.

Krafter som vill destruera, avveckla rättigheter, hindra kulturyttringar och som hetsar folkgrupp mot folkgrupp kommer aldrig att segra. Men kampen mot dem måste ändå föras, och ju tidigare man ingriper desto bättre. Det är därför anmärkningsvärt att Skyddspolisen tiger (Hbl 29.5) och konstant tonar ner hoten från fascistiska rörelser.

Tröstande ändå var att se hur den ljusa sidan av internet reagerade på hoten mot Sågbom. Under hashtaggen #jagälskarsvenska började också finsktalande skriva sympatiyttringar på svenska och spontant lekfullt försvenska sina namn.

De är de sanna finländarna.